Tekniken hjälper, eller kanske stjälper?

Effektmätare är ett verktyg som verkligen funnit sin plats i cykelvärlden. Det finns idag en mängd varianter och de används av såväl elit som “Rune med träben”. Är det ett bra hjälpmedel och för vem? Vad ger den för information och hur skall den användas och tolkas?

Effektmätare är nog det mest mångsidiga och bästa hjälpmedel man kan få för att mäta en prestation. Det är lite som att säga hur mycket vridmoment och hästkrafter en bil har, men det säger dock inte allt (väghållning, acceleration, understyrning, överstyrning).

Pulsmätare som är ett populärt tillbehör för många som tränar konditionsidrott är strikt sett inte ett så objektivt verktyg, pulsen kan påverkas av så mycket, vätskebalans, temperatur, om man ätit nyligen, hur bra man sovit med mera. Saker som en effektmätare helt bortser från.

Effektmätare “för fältbruk” har nu funnits på marknaden i åtskilliga år, Tyska SRM kan nog anses som en av de första med en mätare för mer en bredare publik inom cykel. Innan SRM utvecklade sin effektmätare så var cyklister hänvisade till labbmiljö för att få reda på sin effekt. Det var för drygt 20 år sedan som SRM släppte sin första mätare till marknaden. Ohemult dyr och verkligen inte för vem som helst. Priset avskräckte nog många, men det fanns säkert även en konservatism och skepsis mot nymodigheter som dessa, som ofta med nya saker. De får jobbas in, skivbroms på landsvägscykel som ett annat exempel.

Felkällorna var flera och avvikelserna på mätvärdena stora, många ansåg inte att det var något att lita på och ha. Sin effekt kunde man få fram på en Monark ergometercykel, det var helt OK.

Idag är det något helt annat, effektmätare till cykel är idag marginellt dyrare än en avancerad pulsklocka. De har små felmarginaler, är smidiga och enkla att få ut data från. Det finns idag en mängd tillverkare, de sitter i vevpariet, navet på bakhjulet, i pedalerna, till och med mätare som uppskattar från GPS data tillsammans med vindmätare och lite uppgifter om cyklisten. Alla är inte bra, de med helt och hållet uppskattade värdena är rätt osäkra och blir då mer av en leksak.

Effektmätare, hjälp, eller kanske inte?

Mätare som rent fysiskt mäter effekten är idag pålitliga och bra. Vi ser idag ett utbrett användande av effektmätare, bland proffsen så finns det några som sticker ut i sitt användande, en av dessa är Chris Froome. Han sneglar konstant på sin mätare, ett fladdrande med blicken på omgivningen och cykeldatorn. En gissning är att de flesta (alla?) proffslagen använder effektmätare, om inte hela tiden, så i vart fall under träningsutvärdering och säkert under tempolopp.

Läser man artiklar om etapperna från Tour de France, Giro de Italia eller liknande etapplopp så är det diskussioner om snitteffekter, watt per kilo, med mera. I etapplopp med mycket cykling uppför strävar cyklisterna efter att maximera sin effekt per kilo kroppsvikt. De reducerar ibland sin kroppsvikt till det absurda. I Taylor Hamiltons bok “The Secret Race” beskriver han hur han mer eller mindre självsvälter sig, han har vid starten av Tour de France en mängd kroppsfett på 3-4 procent, det är otroligt lite, det är direkt hälsofarligt. Elitidrott är inte hälsosamt, kommer aldrig att vara det. Allt detta för att öka chanser för att cykla snabbt i bergen.

Effektmätaren har inte någon roll i viktminskningen, däremot kan man nu med dessa hjälp kontinuerligt på ett helt annat sätt utvärdera sin effekt och även ställa det i relation till sin kroppsvikt. Ett lopp som pågår under dryga tre veckor är en lång tid och mycket händer under så lång tid.

Teknologin har verkligen tagit ett steg in i sporten och har numera en central betydelse. Det är idag avancerade cyklar, kläderna, kost med mera är framtagna med vetenskapens hjälp, inget får lämnas åt slumpen. Chris Froome igen, han har ett maniskt beteende att titta på sin mätare, något man noterar som åskådare, säkert är det fler som använder effektmätaren på samma vis. Siffrorna styr till stor del hans agerande.

Teknologin tar bort lite av tjusningen

Kontrollera så mycket av dig själv och faktorer som inverkar är vad vi strävar efter. Jag vill dra det så långt och säga att teknologin i många fall förstör lite av tjusningen i tävlingar. Det är idag färre som “får hammaren”, “spränger” sig, man vet sina gränser och ser till att hålla sig innanför dessa. Faktum är att det säkerligen är hämmande för många, man tror sig inte klara att prestera bättre än vad man mätt upp med sina teknologiska hjälpmedel. Det blir en mental spärr med alla siffror och uppmätta värden, känslan och tävlingsinstinkten får ge vika.

Så befriande att läsa att effektmätare inget för Paris-Roubaix

I några intervjuer med cyklister inför starten av Paris-Roubaix så berättar några cyklister om sina upplägg.  De pratar om en bra dag,  dagsform, placering i klungan, men även lite av loppets karaktär som gör att det inte går att förlita sig på en mätare som visar ens effekt.

Går tåget är det bara att haka på, blir man efter så är det kört! Att då snegla på vilken effekt man ligger på är lönlöst.

I många etapplopp är det en laginsats som i många fall avgör, lagets körning kan starkt bidra till att en viss cyklist vinner. Paris – Roubaix är en helt annan femma, här hänger så mycket mer på varje individ. Det är som exempel ett ögonblicks verk att gå i backen, det är betydligt fler vurpor än i de flesta andra lopp. Kullerstenar, regnhala vägar med lera, sand, gropigt, ja en mängd faktor som är viktigare att ha koll på än siffrorna på cykeldatorn.

I intervjuerna med cyklisterna så är det dessutom skeptiska att saker och ting skall hålla, att ha så pålitliga och robusta saker som möjligt är betydligt viktigare än att ha en massa mätare, känslan är vad man får förlita sig på.

Teknologi är bra, men idag är det så mycket teknologi att det krävs hela staber av personer som assisterar. Det är både sårbart, kanske lite dumt och framför allt är det lite trist att både tävla och titta på sådana tävlingar. Jag tror alla uppskattar mer att individen är det avgörande, att det finns spänningsmoment och att teknologin inte är det avgörande.

Stor hjälp – rätt använd

Det går inte att bortse från potentialen effektmätare har, rätt använda är de ett makalöst hjälpmedel. För tävling och för tävlingars spänning borde kanske effektmätare inte vara tillåtna. För träning, kan de vara ett självklart hjälpmedel, rätt använda är det till stor hjälp. Det är dock inte något som alla behöver, det krävs kunskap för att nyttja detta på ett bra sätt.