Effektiv träning

För att bli bättre på saker och ting måste man öva/träna, genvägar saknas. Många har försökt ta genvägar, ingen har lyckats. Det går dock att träna mindre, men i gengäld effektivt för att förbättras. Metod och målsättning avgör det i stor utsträckning. Hittade en bra artikel från 2015 i veckan som beskriver effektiv träning. Här kommer förslag till att träna lite mer effektivt.

Instagram, facebook, sociala medier överlag och en mängd tränings bloggar beskriver hur de tränar. Överlag rätt trist läsning. Det är allt som oftast en bild på fikande cyklister, en selfie på någon i trikåer, ett gruppfoto på några som varit ute och motionerat, ett svettigt tryne, eller kanske en bild på pulsklockan, cykeldatorn eller liknande. Otroligt ointressant att läsa. Har tröttnat på alla dessa bloggar som beskriver i detalj hur och vad de tränar eller äter.

Jag har utan att gå närmre in på detaljer tränat i någon form i stort sett hela mitt liv, toppar och dalar naturligtvis. Sedan några år tillbaka kanske mest i en dal.  Idag är målet mycket modest, jag skall ta mig igenom cykelvasan någorlunda värdigt och skall rehabträna efter en knäoperation.

Något som dock alltid går igen är att jag egentligen inte gillar att träna, träna utan mål tänker jag då på. Har otroligt svårt att motivera mig att göra något om det inte finns en målsättning med det, ett djupare syfte med någon form av resultat, ett mål som ligger i framtiden. Jag säger detta med risk att låta pretentiös, är ju trots allt en gubbe i medelåldern som inte har något glimrande idrotts CV att visa upp.  Jag kan dock stoltsera med ett livslångt idrottande och tränande, erfarenhet finns alltså. Det är nog dock många som känt på samma sätt, läs då vidare i texten. Det kommer positiva rön för alla dessa som kanske vill träna, men gärna så lite eller i vart fall så effektivt som möjligt.

LÅNGA PASS GÅR BORT

Min ovilja till att lägga för mycket tid på träning har bl.a. medfört att dessa långa träningspass oftast går bort. Jag har personligen aldrig sprungit en löprunda längre än kanske 17 km, det var riktigt plågsamt och tråkigt, kan garanterat räkna dessa rundor på ena handen, hellre då 4 rundor på kanske 4 km, eller ännu hellre 6 st på 3 km, eller ännu hellre 10 st på 1.5 – 2 km, eller ännu hellre 20 st på 1 km, gärna då där 1km uppdelas på 2 intervaller, så 2 x500m  x 20. Där är min filosofi. Det hinner inte bli så tråkigt.

Jag ser därför inte någon som helst tjusning i att cykla Vättern runt, eller ännu värre Vänern runt, det finns inte något som helst vackert eller kul i att sitta timma efter timma på en cykel. Det är den moderna människans snedsteg som ger sig till känna här.  Finns mycket värre exempel än de nämnda inom löpning, cykel, simning mm., tävlingar/pass där de håller på dagar/dygn/veckor. Vi är dock olika i vår läggning och det finns en och annan som trots allt uppskatter just dessa långa lopp/pass.

HÖGINTENSIV TRÄNING LIKA EFFEKTIV SOM LÅGINTENSIV

Tidigare har jag skrivit om att träna intensivt (effektivt, sök på denna site), HIT (HögIntensiv Träning), det har publicerats en mängd artiklar om detta, det har varit ett flertal program på TV om detta, bl.a. BBC har en serie som sändes för något år sedan. Då tidningen Svensk Idrottsforskning blev en ren E-tidning, vilket jag skrev om i fjol i artikeln Svensk idrottsforskning blir digital och GRATIS. En mycket bra tidning för övrigt. I veckan som var så tog jag i vanligt ordning en runda in på biblioteket för att läsa lite tidskrifter, plockade ut ett nummer som jag inte läst av just denna tidskrift, hittade artikeln Intensiva intervaller en hit för konditionen. Vad jag dock inte noterade förrän då jag läst artikeln för att skriva upp numret för att kunna referera till den var att det var nummer 4/2015, sista pappersnumret som kom ut.

I artikeln så tas och nämns flera studier som visar att den högintensiv träningen ger samma resultat på kondition som den lågintensiva träningen. Tidsbesparingen man gör är dock marginell i de fall de jämfört. Mycket intressanta resultat,  två till tre, upp till kanske fem högintensiva intervaller ger i konditionsmått samma resultat som 45min-1h timmas träning. Vad man i dessa studier dock tog med i beräkning är tiden mellan intervallerna , vilket det ofta inte noterats något om i tidigare studier. Sammanlagda tiden som träningen ger är då oftast marginellt kortare för intensiva träningen jämfört med den lugnare varianten. Detta var inte en revolutionerade nyhet, det är dock numera ganska vederlagt att högintenstiv träning ger effekter utöver det explosiva alltså en förbättrad kondition.

Världen är dock inte svart-vit, dvs. antingen det ena eller det andra. Jag refererade i en tidigare artikel om distansträning, “Tips på läsvärd artikel om träning”, den är trots allt något som man inte kommer ifrån då träningstiden ökar allt mer för en individ. Dessa högintensiva träningspass kräver längre vila än de som genomförs på en lägre intensitet, så vilan är längre mellan passen, dessa vilodagar kan man använda till att träna något annat. Varierande träning är bra.

DET DÄR MED FÖRBRÄNNING

Fortfarande ännu idag så är det människor påstår att det är bättre med långsamma pass för de förbränner mer fett. Jag vet inte riktigt var detta kommer från ursprungligen, men fel är det ju vilket fall. Tag bilen som exempel, kör du fort så drar den mer energi, mer bränsle  i l/mil. Tag som exempel du skall köra från A till B, det är 10 mil, kör du i 30km/h så drar bilen 0.5 l/mil, kör du 120 km/h så drar bilden 1 l/mil, vilket ger 5 l totalt då man kör långsamt medan det är 10 l om man kör fort.

Det är ju samma sak då man själv aktiverar sin kropp. Skillnaden med kroppen är att vid lågintensiv träning är proportionen fett av förbrukad energi som används högre, däremot så går det ju åt mindre totalt sett. Så har man 45 minuter till förfogande för att träna bort lite fett, (om nu det är syftet) kör så hårt det bara går. Kroppen är en snillrik konstruktion som återställer glykogendepåerna i kroppen som använts vid träning genom att  använda fett som omvandlas till glykogen och lagras in i kroppen igen.

Som avrundning. kan tilläggas att alla motion och träning är bra. Oavsett om den är intensiv eller kanske bara en behaglig promenad ger den något. Självklart är effekt och målsättning avgörande för vilken typ av motion som ger bäst resultat. Det går dock inte  att bortse från att all aktivitet av kroppen är bra. Det tog några år för mig att erkänna och komma till insikt om detta, man blir trots allt lite mer vis med åldern!

Detta var en text som legat i flera år utan att läggas ut på nätet, städar nu på siten och då får den komma ut. Cykelvasan var aktuell för 3-4 år sedan,blev inget av med det, men det är inte helt avskrivet, framtiden får utvisa.

Alla oumbärliga tränings- och tävlingshjälpmedel

Marknaden fullständigt drunknar i oumbärliga tränings- och tävlingshjälpmedel. Nya designer, nya funktioner, nya material, alla lika viktiga och oumbärliga. Är de verkligen det? Behöver alla ett fitnes armband, behöver alla kompressions kläder, fungerar dessa över huvudtaget som det utlovas i reklamen? Så här har det varit under en längre tid, skillnaden nu är att marknaden är global och alla vi användare drunknar i alla goda råd som kommer via vanliga och sociala medier.

Jag drev min cykelaffär i närmare 10 år, en anledning till att jag startade denna var just att jag var intresserad av tekniska hjälpmedel och tillbehör.  Jag är skadad av att sätta siffror på saker och ting, vill analysera, utvärdera, mäta. Inom cykelsporten finns dessa möjligheter och har verkligen utvecklat detta. Effektmätare är just sådana tillbehör som ger stora möjligheter att analysera och utvärdera.

Effektmätare på cykel

Då jag skaffade min första effektmätare, ett PowerTap-nav. På den tiden, 2006/2007 fanns det tre olika tillverkare. Det var SRM, Ergomo och CycleOps Powertap. Alla hade sin plats och sin egna mätmetod. SRM mätte i vevpartiet, Ergomo mätte i vevlagret, Powertap mätte i navet på bakhjulet.

Idag finns det säkert 15-20 olika tillverkare, alla med sina specialiteter, priser har sjunkit och var och varannan cyklist har idag en egen effektmätare, elitcyklist såväl som motionär. Behöver alla en effektmätare? Nej, naturligtvis inte. Man behöver inte några tekniska hjälpmedel och tillbehör om man skall vara lite krass, det är just vad det heter, tillbehör. Vilka tillbehör man använder är upp till var och en att bestämma. Idag använder nog trots det alla som cyklar en enklare cykeldator som visar distans, hastighet, snitthastighet, och tid man cyklat. En sådan dator kostar inte många kronor och är både kul och rätt användbar. Utöver detta är det sedan genast mer avancerade mått, puls, GPS (för att se var man cyklat), distans går ju att få på annat sätt. Effekt slutligen, för det mesta är det inte något som är användbart vid vanlig träning, ett distanspass med visad effekt säger inte så mycket. Effekten ger i stort sett inte någon användbar information i det fallet.

Till dessa hjälpmedel kommer cykeln som hela tiden förfinas, från den gamla stålramen, via aluminiumramen, till dagens cyklar i kolfiber. Kikar man sedan på designen, hur cyklar ser ut idag jämfört med de gamla stålramarna så är det helt annorlunda ramar.

Funktionskläder – mer som en balklänning

Funktionskläder, kläder som är designade för att använda inom idrott. Många är fantastiska, vilket ofta även priset är! En märklig egenhet hos dessa kläder är tvättråden, inte alla plagg har dessa, men en avsevärt stor andel. Tvättråden är som om det vore en balklänning, citerar från ett plagg:

Tvättas på 30 grader, torkas ej hängande, ej med andra plagg som kan missfärga. Använd milt tvättmedel.

När man läser en sådan text undrar man verkligen om dessa plagg håller att träna i? Det är dessutom tveksamt att de blir rena i 30 gradigt vatten.

Så vad behöver vi egentligen för att träna? Inte så värst mycket. För att träna cykel så är ju cykeln ett givet redskap, likaså praktiska och ändamålsenliga kläder och skor. Hjälmen är ju en självklarhet. För övrigt är allt tillbehör som det är upp till var och en att välja. Jag har ransakat mig själv och kommit till den slutsatsen att mycket är onödigt och kostar bara en massa pengar.

Skåne är just nu fantastiskt, blommande rapsfält, den skira grönskan, passa på att se den medan tid finns.

För att avsluta det hela så kan jag bara säga, gillar man som jag siffror, att mäta och jämföra (med sig själv), ja då är en effektmätare riktigt bra och användbar. Att saker och ting skall vara kul och givande är ju lite A och O.  I en text längre fram tänkte jag ge tips på några bra böcker och nyttig läsning för den som vill sätta sig in lite mer i träningshjälpmedel.

 

Läs gärna mina andra sidor Rastlös betraktare och Vakthunden, mer om fotografi och samhälle.

Teknologi som tar död på spänningen

I veckan som gått presenterades kommande års Tour de France (2019). Nytt rekord i antal kategoriserade stigningar, hela 30 st. och av dessa är 5 st. med målgång på toppen. Starten på nästar års Tour blir i Brussel, banans sträckningar, sevärdheter, med mera. Lite i förbifarten nämndes även en tanke om att förbjuda effektmätare på touren, ett led i att göra det hela lite mer spännande.

Valverde, årets världsmästare på landsvägscykel tyckte att idén om att på prov förbjuda effektmätare var väl värd att prova. Naioro Quintana slöt upp bakom Valverde och framhöll att det kan skapa en viss osäkerhet och ge mer spänning. Han tillade att han själv använde effektmätaren mycket, både i sin träning och under tävling. Så hur han för egen del skulle påverkas visste han inte.

Lag som Sky skulle ha mycket att förlora på detta, då deras hela koncept och upplägg bygger på effektmätning. Jag tror personligen att det är väldigt många som har sina upplägg under dessa “Grand tours” baserade på effektmätningsdata. Valverde sa även att effektmätning har sin största fördel i etapploppen, endags-klassiker, och andra endagslopp, där är inte förtjänsten med effektmätare avgörande, vilket jag även skrivit kort om tidigare.

Teknologin inom cykel är påtaglig

Cykel har blivit så teknologiskt att det kanske är dags att se över regelverk och användning av vissa hjälpmedel, lite som det som sker i Formula 1. Där har man reducerat effekten på motorer, antalet tillgängliga däck, hur många depåstopp man får gör,  med mera. Att jämföra proffscykling med F1 kanske är märkligt anser någon, men jag syftar snarare på justeringar, regeländringar och ambitioner att göra tävlandet spännande och kanske även mer rättvist. Effektmätare ger hindrar säkerligen många från att chansa och många från att kanske pressa sig lite extra.

Vissa saker är idag rätt föråldrade, tag som exempel vikten på cykeln, den är satt till ett minimum på 6.8 kg och bestäms av UCI. Kanske är de på tiden att se över den viktbegränsningen, den kom till i en tid då man vare sig viste kolfiberns potential, hållfasthet och uthållighet. Idag vet man mer, så 6.8 kg är idag en cykel som en motionär kan köpa i butiken på stan.

Sky som jag skrivit om tidigare har i runda slängar ungefär dubbla budgeten, om inte mer än så jämfört med övriga lag. För att inte tala om lagets cyklister. Skys cyklister skulle i stort sett kunna byta lag till vilket annat lag som helst och få en roll i det laget som lagkapten och förste cyklist.

Så varför inte? Prova på att förbjuda effektmätare på Touren och se vad det ger för resultat? Har det inte någon inverkan, ja då är det ju inte en stor sak att året därefter tillåta det igen.

Läs gärna mina andra sidor Rastlös betraktare och Vakthunden, mer om fotografi och samhälle.

Wiggins rekommenderar INTE Team Sky

i veckan som gick publicerades en artikel där  Bradley Wiggins uttalar sig. Han avråder i stort sett alla lovande talanger inom cykel att hålla sig ifrån Team Sky. Lite intressant då han själv var medlem i Sky under flera år. Han säger bland annat detta:

Wiggins also advised upcoming British cyclocross and road star Tom Pidcock to stay clear of Sky. “Don’t go to Team Sky in the future,” he said in February. “Steer clear of them because they’ll ruin you.”

Hela artikeln kan läsa här

Personligen så är jag övertygad att han har lite rätt i detta. Skriver man på för Team Sky så är risken överhängande att man få en hjälparroll till någon av stjärnorna i laget. Ett lag som är fullständigt nedlusat av “stjärnor eller semi-stjärnor”. I Team Sky  blir många cyklister en i mängden, oavsett om man kanske är eller varit en lysande stjärna i ett annat lag. Cyklister som lämnar Sky för ett annat lag, får i det nya laget ofta en kaptensroll. Något som verkligen visar hur bra Team Sky är. I en tidigare text skrev jag om hur orättvist det kan vara inom sporten.  De lag med galet mycket pengar (Team Sky) har alla ess i sin ärm, de har alla bra cyklister, de kan göra saker som övriga lag inte har möjlighet till.

Motsägelsefullt uttalande av Wiggins

Wiggins uttalande i artikeln är lite motsägelsefullt, han var själv i situationen där han var omgiven av fullständigt lysande cyklister, han för egen del var kapten och den som skulle hjälpas till en vinst i Tour de France. Hade han vunnit om han varit i ett annat lag, svårt att säga, men sannolikheten är inte lika stor som i Sky.

Kanske är det ett trendbrott på gång. Sky har som Touren i år visade cyklister som kör bättre än självaste kaptenen, Froome fick se sig besegrad av en lagkamrat på
Avenue des Champs-Élysées i Paris efter 21 etappers cykling. Var detta början på slutet för Froome? Säsongen är nu över och vi får vänta till nästa år på fortsättningen.

Jag hoppas på en kommande säsong som är fylld av överraskningar, segrar som inte går till lag med störst ekonomiska muskler, lag som är nedlusade av stjärnor. Väl mött 2019!

 

Svensk längdskidåkning, vad sysslar den med, egentligen?

I Vintras (februari 2018) framkom i Uppdrags gransknings av tester som gjorts på skidåkare att det var Svenska skidåkare som hade synnerligen höga och mycket onormala blodvärden. Det har sedan dess varit ganska tyst i media kring detta. Idag publicerade dock SVT på sin sida, Uppföljning av Uppdrags granskning – dopade skidåkare.

I Uppdrag gransknings tidigare undersökning av dopingtester inom längdskidåkning så framkom att Sverige inte var fläckfritt. Det var ett par skidåkare som stack ut rejält. I denna uppföljning så framkommer att Svenska skidförbundet inte vill eller tänker lämna ut några prover. Trots påtryckning från Riksidrottsförbundet RF,  så vägrar man lämna ifrån sig proverna. Det är mycket som fortfarande är oklart i frågan.

Efter den salva som landslagsläkaren skickade ut i kölvattnet av Uppdrag granskning om att det var rena förtalet och att de borde be om ursäkt från SVT. Då förväntade nog de flesta sig att det skulle presenteras data på att de svenska skidåkarna var oskyldiga, de var utsatta för felaktiga tester, en komplott. Vad har då skett?

Ingenting kan väl vara enklare än att lägga korten på bordet och visa vad för prover det rör sig om. Har man rent mjöl i påsen så finns ju inte något att slå ned på. Nej, nu vägrar man att lämna ifrån sig prover, vägrar visa testerna, vägrar tom. prata om det, man anser att det hela är utagerat och att det inte är en fråga eller problem längre.

Problemet är ju nu flerfaldigt och inte bara prover som verkar misstänkta, hela agerandet från skidförbundet är ju synnerligen konstigt. De ville tidigare få det till att proverna som tagits inte var korrekt utförda, att det var vid märkliga tillfällen, att värdena inte var så höga, med mera.

Var finns dessa fakta som visar att proverna var så felaktiga som det framställs från svenska skidförbundet? Varför kan inte proverna bara visas? I inslaget på SVT som det länkas till ovan säger representanten från Skidförbundet att man inte haft tid att svara på frågor och visa någon data. Det låter väldigt märkligt, om man ansåg att alla påståenden i Uppdrag granskning var fel, om man tycker det är jobbigt att vara utpekad på falska grunder och om man helt enkelt kan visa att påståenden var felaktiga, vad är då viktigare? Hur mycket tid skulle det ta i anspråk?

Skidåkning är under luppen, den borde vara under luppen. Hittills är det inte något som talar för att skidåkning, vare sig Svenska eller någon annan är fri från doping. Tvärtom, känns snarare som en synnerligen oren och tvivelaktig verksamhet som har en hel del skelett i garderoben. Spelar man med öppna kort, vilket borde vara en självklarhet så skulle inte sånt här förekomma. Spekulationer är energibovar och lite trist.

Hellre mekanisk doping än all annan doping, eller?

Hellre en dopad cyklist än en dopad cykel (gömd motor) i cykeln! Ett synnerligen märkligt uttalande som Riccardo Riccò slängde ur sig. Han gjorde uttalandet samtidigt som han meddelade att han tänkte börja tävla igen. Vill tydligen tillbaka till eliten, men alltså inte med en motor i cykeln, övrigt lämnat osagt.

Riccardo Riccò vill komma tillbaka (Velonews), han annonserar det med ytterligare ett korkat uttalande. Han intervjuades i två av de större nyhetssiterna om cykel på nätet. Hans andra uttalande finns att läsa i cyclingnews. Riccardo Riccò är cyklisten som bloddopade sig själv och var snubblande nära att dö på kuppen. Blodförgiftning och en massa andra komplikationer gjorde att han upptäcktes under själva utförandet, blev inlagd på lasarett och självfallet avstängd från idrott.

Uttalande om mekanisk doping är han dessvärre inte ensam om. Flera andra, bland annat en tidigare storhet som Eddy Merckx har uttalat sig precis likadant. Mekanisk doping är värsta formen av doping, MYCKET värre än exempelvis EPO, bloddoping, steroider med mera. Helt ärligt begriper jag inte det uttalandet. Är det ett sätt att urskulda sig själv, att på något sätt förmildra vad man själv pysslat med? Säger man det tillräckligt många gånger så blir det en sanning, mekanisk doping är värre än all annan form av doping…

Några exempel på böcker som handlar om fusket in om idrott.

Varför skulle mekanisk doping vara värre än all annan doping? Fuska går ju att göra på så många sätt, doping är ju ett, att hänga i följebilen för länge är ett annat, hålla i den extra vattenflaskan som man får från följebilen en annan, att kemiskt dopa sig är ett sätt, precis som att mekaniskt dopa sin cykel med en gömd motor. I slutänden är det ju likväl precis samma resultat man vill åt, man vill vinna, prestera bättre. Det är självfallet grader av fusk, att hänga några sekunder för länge i följebilen eller hålla i vattenflaskan ett par sekunder är ju naturligtvis inte den allvarligare formen av fusk.

 

En motor ger kanske 50 watt extra, EPO ger kanske 50 watt extra, anabola steroider ger kanske 50 watt extra, vad är skillnaden?

De har så fel, de beter sig synnerligen korkat. Mekanisk doping är fusk, precis som bloddoping, EPO, anabola steroider, det går inte att säga att det ena är värre en det andra. I mina ögon finns det inte skillnader. Fusk är att bryta mot uppsatta regler.

Slut på fuskandet?

Riccardo Riccò visar även lite med sitt uttalande att han ser lite förmildrande på sin bloddoping, är han verkligen välkommen till tävlingar, har han verkligen rannsakat sig själv och inset att han gjorde fel? Jag hade inte velat ha en sådan person på banan. Han är ytterligare en vilsen själ som är så fel i sin tillvaro, förmodligen inte enbart på sin cykel.

Läs gärna några av mina andra inlägg om doping.

Tillåt doping inom elitidrott
Johaugs läppsalva var för fotsvamp
En gråzon inom elitidrott där de med mycket resurser spenderar både tid och pengar

Läs gärna mina andra sidor . Vakthunden och Rastlös betraktare, mer om annat, mindre om sport och idrott.

Cykellaget utan orakade cyklister

Att cyklister och cykelsporten är på gränsen till tramsigt fåfänga och lite väl utseendefixerade var inte något nytt. Här rakar även motionärer sina ben och ibland även armar, argumenten är vitt skilda varför man gör det. Vid närmare granskning är det i slutänden fåfänga som är anledningen.

Strumpor får inte se ut hur som helst, byxor och tröja skall se ut enligt vissa snitt, hjälmen skall ha en viss form och färg. Kanske inte så mycket att lägga energi på och bli upprörd över, egentligen.

Det Belgiska cykellaget, Sport Vlaanderen tar det dock till en ny nivå. För några veckor sedan gick direkturen ut med att skägg på cyklisterna förbjuds. Vad är anledningen till detta, kan man ju undra. Lagets sportdirektör tycker man skall se elegant ut när man cyklar, smuts och snor i skägget ser äckligt ut. Säg den idrottare som verkligen tar i som är snygg och ser bra ut.

Jaha, ja det är lite som diskussionerna inom EU om röda jordgubbar, raka gurkor, hur skall en passande banan se ut.  Är fokus verkligen på rätt saker?

Vad är det för fel på ett skägg?! Det finns bra sidor på nätet som sportdirektören uppenbarligen missat. Elegant short beard eller Elegant long beard. Bara att välja, nu kan ju inte alla ha skägg.

 

Läs gärna mina andra sidor Rastlös betraktare och Vakthunden, mer om annat, mindre om sport.

Garmins dåliga service, drivs den av profithunger?

Egentligen så vill jag helst inte skriva sådana här inlägg, men efter det sista som hänt nu så känner jag att jag tvingas till det. Det är ett klagomål och en avrådan till inköp.

Jag har i alla tider mätt, räknat och haft koll på data, framför allt min träningsdata. Det är puls, det är sträckor, det är effekt, ja det mesta som man kan mäta. Mina första pulsklockor var från Polar (90-talet, en Accurex, sedan en Xtrainer) och faktum är att dessa fortfarande fungerar bra. Jag övertygades dock till slut att köpa mig en GPS baserad klocka. Garmin kommer från GPS sidan och sedan lagt till pulsmätning i sina produkter. Polar kom från andra hållet, de hade en välutvecklad pulsmätning och lade sedan till GPS, dock först senare än Garmin. Jag köpte alltså en Garmin Forerunner 110 och sedan en 210.

Hur som helst så vill jag avråda de som funderar på att köpa träningsklockor från att köpa Garmins produkter, varför? Jag skall redogöra för min åsikt (andra har kanske en annan åsikt, men detta är empiriskt väl grundande påståenden) :

  • Garmin har inte ett långsiktigt tänkande i sina produkter, de håller inte för hårt och långvarigt användande. Allt de gör är i plast, plast är en miljöbov och deras plast tål inte seriös användning. Jag har som exempel haft 3st löparklockor, där alla tre fullständigt rasat samma i armbanden.
  • Garmins service är riktigt förfärlig, de reparerar inte, de byter ut!  Går ett armband på en klocka sönder så förväntas det kunna bytas ut. Inte hos Garmin, där får man köpa en ny klocka till vad de säger bra pris. De anser sig vara välvilliga och ge ett bra erbjudande. Fel! Klockarmband är ju verkligen slitage grejor i vart fall på sikt, det är helt rimligt att kunna byta,. Så ett trasigt armband kostar 800 + frakt att byta. Garmins armband går ofta sönder efter en kort tid, utan att ha använts så värst mycket. Är det en utarbetad strategi?
  • Garmin har plast i  det mesta, knappar, armband, ja i stort sett hela klockans utanpåliggande hölje med tillbehör är i plats. Plast åldras av solljus. Garmins plast verkar vara synnerligen känsligt. Alla mina 3 Garmin klockor jag haft,har efter 2-3 år börjat gå sönder i armbanden, alla på samma sätt. Se bil nedan.
  • Plast åldras men Garmin verkar ha satt i system att dels tillverka saker som inte håller, dels inte ens kunna byta batteri. Vid problem vilka verkar uppkomma väldigt lägligt, 2-3 år efter inköp så erbjuds man snarare köpa en nya produkt än en reparation. Polar som jag kan relaterar till har flera år efter garantitidens utgång fixat sina produkter utan kostnad. Jag hade kunnat betala för det, men nej det har varit kostnadsfritt. Dessutom, de reparerar sina produkter. De äldre klockor jag har kan dessutom byta batteri, till och med så att jag kan göra det på egen hand.
  • Då jag drev min affär med träningsprodukter, sålde jag både Polar och Garmin. Garmin hade en policy att sälja sina produkter var som helst, de kontrollerade inte återförsäljarens kunnande. Garmins klockor finner man på ElGiganten, Media Markt, med flera. Polar och andra seriösa märken tar kontakt och man får besök av försäljaren, man för en kontinuerlig dialog. Jag försökte göra det med Garmin, där var det profithunger som avgjorde. Jag kunde inte konkurrera med de stora köpcentran som sålde Garmin. Det pris som jag köpte in klockan för, det såldes den för på dessa stora varuhus. De värdesatte med andra ord inte kunskap om produkterna, de värdesätter uppenbarligen inte heller kvalitet och god service. Hellre då sälja fler klockor än att sälja via kanaler som kan ge passande rekomendationer om träningshjälpmedel.
  • Pulsmätningen är bättre, var i vart fall bättre på Polars och Suuntos klockor. De hade tidigare en mycket bra mjukvara, numera finns det dock en mängd fria mjukvaror som exempelvis Golden Cheetah (mycket bra).
  • Garmin har haft stora problem med sina pulssensorer, de har mycket ofta efter en tids användning börjat visa helt felaktiga pulsvärden, antingen har pulsen skenat iväg, upp emot 250 slag i minuten. Det kan även gå åt andra hållet, ligga på en mycket låg nivå, 60-70 slag i minuten, trots hård ansträngning.
  • Supporten på Garmin är vare sig trevlig eller välvilligt inställd. De gånger jag tvingats ha att göra med den så har den inte varit bra.

Har nu helt gett upp efter sista kontakten med Garmin support. De erbjöd mig alltså att byta ut klockorna mot rätt mycket betalning, vilket jag inte var intresserad av. Jag kommer nu att kassera dessa klockor och hädanefter gå helt och hållet över till Polar, Suunto eller någon annat mer kvalitetstänkande märke. Garmin är inte kvalitet enligt mig, inte deras löparklockor i vart fall.

Läs gärna mina andra sidor Vakthunden och Rastlös betraktare mer om annat, mindre med koppling till idrott och sport.

Johaugs läppsalva var för fotsvamp

Till slut har den utdragna historien om Terese Johaugs läppsalva (Trofodermin) och hennes positiva dopingtest fått ett slut. CAS, den internationella idrotts domstolen har slutligen slagit fast att avstängningen skall gälla 18 månader. 1 1/2 år, fram till april 2018.

Hon är helt förkrossad och anser sig oskyldigt dömd.  Många andra  anser inte att hon är oskyldigt dömd.

Egentligen så var hennes salva för fotsvamp, eller var det genomskinlig skokräm? Hon kikade ju uppenbarligen inte inte på tuben med salva, så det skulle ju rimligtvis kunna vara så. Det skulle kunna vara kaviar, solskydd, myggmedel, “brun utan sol”, kräm för bättre hårväxt, lädersmorning, listan kan göras lång. Jag hittade visserligen på detta med salva för fotsvamp, jag vet alltså inte vad det var hon hade för salva. Men att helt lita på en annan person, utan att ens kasta ett öga på tuben (i just detta fallet) låter som en mycket märklig och dum lösning. Det var en dum lösning! Hon kan ju inte ha kikat på förpackningen, se själva hur bilden på kartong med tub ser ut, nedan.

Även om hon kanske inte kan italienska, jag hade i vart fall funderat och frågat,  visat denna för både en och två personer. Misstänksam hade man varit. Det har ju även hänt den bäste att man tagit fel tub.

trofodermin

Så här kan det ha sett ut. Trofodermin köpt av Sveriges Radios korrespondent i Italien. Foto: Margareta Svensson/SR

Hennes resonemang är ju då lite märkligt och det är väl det som många reagerar på. CAS gjorde definitivt det. Att helt kalla sig oskyldig går inte, man har ju alltid ett eget ansvar.

Finland reagerade på detta och ansåg till och med att det var ett lindrigt straff. Hade det varit en ryss, ja då hade det minsann varit helt andra bullar! Förmodligen…

Det hade ju inte varit ens möjligt med all välvilja i världen att släppa igenom detta, oavsett hur oskyldig hon är, var. Hur hade varje annat enskilt fall då hanterats i framtiden?

Nu kan man äntligen släppa detta och ägna sig åt något annat viktigt, färgen på jordgubbar inom EU, eller kanske diskrimineringen på Jägersro. Kvinnor får nämligen komma in gratis på galopp, de får dessutom “bubbeldricka”,  hur kan det vara möjligt?

Läsa gärna mina andra sidor Rastlös betraktare och Vakthunden, mindre om sådant som har med idrott att göra, mer om annat som har med livets väsentligheter att göra.

Skivbromsar igen, nya olyckor

Återigen är skivbromsar bland proffsen på tapeten. En krasch och olycka under Abu Dhabi tour 23/2-17, där en av de inblandade säger sig ha fått sin sko helt uppskuren av en bromsskiva, verkar ha fått igång debatten igen.

Även för en icke helt insatt person så är detta märkligt. Att ens tillåta att blanda cyklar med skivbromsar och vanliga fälgbromsar är rätt konstigt. Det introduceras en farlighet som inte finns med enbart skivbroms eller den vanliga fälgbromsen. Skivbromsar tar betydligt effektivare och bromssträckan blir kortare och man kan bromsa på ett helt annat sätt. Skarpa kurvor blir potentiella faror, varje kurva hanteras ju helt olika beroende på vilken typ av broms cykeln har. Cyklar med skivbroms kan bromsa närmare inpå själva kurvan då de tar så pass bra, jämfört med fälgbromsar.

Det andra problemet är det som återkommer hela tiden, faran med skivorna. De är vassa, de sticker ut, de blir väldigt varma. Att skära sig och/eller bränna sig sig är något som varit uppe för debatt flera gånger. Inför denna testomgång så hade tillverkarna slipat och rundat kanterna på skivorna, vilket inte avhjälper alla problem, möjligen den vassa kanten.

Inte så mycket snö på vägarna, men väl på bromsar och i skärmar

Går det att lösa alla problem med skivbromsar inom proffscykling?

Går det verkligen att finna en vettig lösning på detta problem, en lösning som minskar risken för skador och som inte utsätter cyklisterna för fara? Det skall samtidigt ge bättre bromsar och förhoppningsvis bättre cyklar.

Denna gången är det fler som ifrågasätter beslutet att testa skivbromsar på tävlingar för proffs och elitcykel. Många har uttryckt sitt missnöje med  att dessa test med skivbromsar inte kan göras på detta sättet. Det är valfritt för alla lag att välja vilken form av broms man har på cykeln. Det måste vara antingen eller. Är det så att många kanske är lite konservativa, tycker att nyheter så som skivbromsar inte är något bättre, det tillför inte något positivt.  Kan det vara så att det kanske är för farligt, det är ju något helt annat att tävla i dessa riktigt stora klungor, kanske ett 100 tal cyklister, varje cykel har där två vassa, varma skivor som kan orsaka allvarliga skador.

Ganska ofta är det snarare tillverkare som tar fram nya produkter och dessa testas på proffslagen och “trycks sedan ut” till den stora allmänheten. Vare sig man vill eller inte, vare sig det är bättre eller ej.

I den senaste olyckan, den i Abu Dhabi Tour var det endast en cyklist med skivbroms. Marcel Kittel, han var även inblandad i olyckan, det verkar dock osäkert om hur det hela gick till och om det var skivan som var orsaken till den sönderskurna skon. Kitte valde oavsett orsak att byta tillbaka till vanlig broms, vilket alla andra cyklister använde.

Hur det än går denna gång så tror jag inte att sista ordet är sagt om detta. Jag har även lite svårt att se varför detta skall kunna pågå som det gör, även om det inte är en majoritet som inte vill ha skivbroms så är det en stor del. Är lobbyismen bland cykeltillverkare så stor, eller är det en majoritet av cyklister som verkligen vill ha detta på cyklarna?

Läs gärna mina andra bloggar “Rastlös betraktare” mer om fotografi och annat, mindre om sport. Har även ytterligare en blogg med samhällsfokus “Vakthunden”