Effektiv träning

För att bli bättre på saker och ting måste man öva/träna, genvägar saknas. Många har försökt ta genvägar, ingen har lyckats. Det går dock att träna mindre, men i gengäld effektivt för att förbättras. Metod och målsättning avgör det i stor utsträckning. Hittade en bra artikel från 2015 i veckan som beskriver effektiv träning. Här kommer förslag till att träna lite mer effektivt.

Instagram, facebook, sociala medier överlag och en mängd tränings bloggar beskriver hur de tränar. Överlag rätt trist läsning. Det är allt som oftast en bild på fikande cyklister, en selfie på någon i trikåer, ett gruppfoto på några som varit ute och motionerat, ett svettigt tryne, eller kanske en bild på pulsklockan, cykeldatorn eller liknande. Otroligt ointressant att läsa. Har tröttnat på alla dessa bloggar som beskriver i detalj hur och vad de tränar eller äter.

Jag har utan att gå närmre in på detaljer tränat i någon form i stort sett hela mitt liv, toppar och dalar naturligtvis. Sedan några år tillbaka kanske mest i en dal.  Idag är målet mycket modest, jag skall ta mig igenom cykelvasan någorlunda värdigt och skall rehabträna efter en knäoperation.

Något som dock alltid går igen är att jag egentligen inte gillar att träna, träna utan mål tänker jag då på. Har otroligt svårt att motivera mig att göra något om det inte finns en målsättning med det, ett djupare syfte med någon form av resultat, ett mål som ligger i framtiden. Jag säger detta med risk att låta pretentiös, är ju trots allt en gubbe i medelåldern som inte har något glimrande idrotts CV att visa upp.  Jag kan dock stoltsera med ett livslångt idrottande och tränande, erfarenhet finns alltså. Det är nog dock många som känt på samma sätt, läs då vidare i texten. Det kommer positiva rön för alla dessa som kanske vill träna, men gärna så lite eller i vart fall så effektivt som möjligt.

LÅNGA PASS GÅR BORT

Min ovilja till att lägga för mycket tid på träning har bl.a. medfört att dessa långa träningspass oftast går bort. Jag har personligen aldrig sprungit en löprunda längre än kanske 17 km, det var riktigt plågsamt och tråkigt, kan garanterat räkna dessa rundor på ena handen, hellre då 4 rundor på kanske 4 km, eller ännu hellre 6 st på 3 km, eller ännu hellre 10 st på 1.5 – 2 km, eller ännu hellre 20 st på 1 km, gärna då där 1km uppdelas på 2 intervaller, så 2 x500m  x 20. Där är min filosofi. Det hinner inte bli så tråkigt.

Jag ser därför inte någon som helst tjusning i att cykla Vättern runt, eller ännu värre Vänern runt, det finns inte något som helst vackert eller kul i att sitta timma efter timma på en cykel. Det är den moderna människans snedsteg som ger sig till känna här.  Finns mycket värre exempel än de nämnda inom löpning, cykel, simning mm., tävlingar/pass där de håller på dagar/dygn/veckor. Vi är dock olika i vår läggning och det finns en och annan som trots allt uppskatter just dessa långa lopp/pass.

HÖGINTENSIV TRÄNING LIKA EFFEKTIV SOM LÅGINTENSIV

Tidigare har jag skrivit om att träna intensivt (effektivt, sök på denna site), HIT (HögIntensiv Träning), det har publicerats en mängd artiklar om detta, det har varit ett flertal program på TV om detta, bl.a. BBC har en serie som sändes för något år sedan. Då tidningen Svensk Idrottsforskning blev en ren E-tidning, vilket jag skrev om i fjol i artikeln Svensk idrottsforskning blir digital och GRATIS. En mycket bra tidning för övrigt. I veckan som var så tog jag i vanligt ordning en runda in på biblioteket för att läsa lite tidskrifter, plockade ut ett nummer som jag inte läst av just denna tidskrift, hittade artikeln Intensiva intervaller en hit för konditionen. Vad jag dock inte noterade förrän då jag läst artikeln för att skriva upp numret för att kunna referera till den var att det var nummer 4/2015, sista pappersnumret som kom ut.

I artikeln så tas och nämns flera studier som visar att den högintensiv träningen ger samma resultat på kondition som den lågintensiva träningen. Tidsbesparingen man gör är dock marginell i de fall de jämfört. Mycket intressanta resultat,  två till tre, upp till kanske fem högintensiva intervaller ger i konditionsmått samma resultat som 45min-1h timmas träning. Vad man i dessa studier dock tog med i beräkning är tiden mellan intervallerna , vilket det ofta inte noterats något om i tidigare studier. Sammanlagda tiden som träningen ger är då oftast marginellt kortare för intensiva träningen jämfört med den lugnare varianten. Detta var inte en revolutionerade nyhet, det är dock numera ganska vederlagt att högintenstiv träning ger effekter utöver det explosiva alltså en förbättrad kondition.

Världen är dock inte svart-vit, dvs. antingen det ena eller det andra. Jag refererade i en tidigare artikel om distansträning, “Tips på läsvärd artikel om träning”, den är trots allt något som man inte kommer ifrån då träningstiden ökar allt mer för en individ. Dessa högintensiva träningspass kräver längre vila än de som genomförs på en lägre intensitet, så vilan är längre mellan passen, dessa vilodagar kan man använda till att träna något annat. Varierande träning är bra.

DET DÄR MED FÖRBRÄNNING

Fortfarande ännu idag så är det människor påstår att det är bättre med långsamma pass för de förbränner mer fett. Jag vet inte riktigt var detta kommer från ursprungligen, men fel är det ju vilket fall. Tag bilen som exempel, kör du fort så drar den mer energi, mer bränsle  i l/mil. Tag som exempel du skall köra från A till B, det är 10 mil, kör du i 30km/h så drar bilen 0.5 l/mil, kör du 120 km/h så drar bilden 1 l/mil, vilket ger 5 l totalt då man kör långsamt medan det är 10 l om man kör fort.

Det är ju samma sak då man själv aktiverar sin kropp. Skillnaden med kroppen är att vid lågintensiv träning är proportionen fett av förbrukad energi som används högre, däremot så går det ju åt mindre totalt sett. Så har man 45 minuter till förfogande för att träna bort lite fett, (om nu det är syftet) kör så hårt det bara går. Kroppen är en snillrik konstruktion som återställer glykogendepåerna i kroppen som använts vid träning genom att  använda fett som omvandlas till glykogen och lagras in i kroppen igen.

Som avrundning. kan tilläggas att alla motion och träning är bra. Oavsett om den är intensiv eller kanske bara en behaglig promenad ger den något. Självklart är effekt och målsättning avgörande för vilken typ av motion som ger bäst resultat. Det går dock inte  att bortse från att all aktivitet av kroppen är bra. Det tog några år för mig att erkänna och komma till insikt om detta, man blir trots allt lite mer vis med åldern!

Detta var en text som legat i flera år utan att läggas ut på nätet, städar nu på siten och då får den komma ut. Cykelvasan var aktuell för 3-4 år sedan,blev inget av med det, men det är inte helt avskrivet, framtiden får utvisa.

Alla oumbärliga tränings- och tävlingshjälpmedel

Marknaden fullständigt drunknar i oumbärliga tränings- och tävlingshjälpmedel. Nya designer, nya funktioner, nya material, alla lika viktiga och oumbärliga. Är de verkligen det? Behöver alla ett fitnes armband, behöver alla kompressions kläder, fungerar dessa över huvudtaget som det utlovas i reklamen? Så här har det varit under en längre tid, skillnaden nu är att marknaden är global och alla vi användare drunknar i alla goda råd som kommer via vanliga och sociala medier.

Jag drev min cykelaffär i närmare 10 år, en anledning till att jag startade denna var just att jag var intresserad av tekniska hjälpmedel och tillbehör.  Jag är skadad av att sätta siffror på saker och ting, vill analysera, utvärdera, mäta. Inom cykelsporten finns dessa möjligheter och har verkligen utvecklat detta. Effektmätare är just sådana tillbehör som ger stora möjligheter att analysera och utvärdera.

Effektmätare på cykel

Då jag skaffade min första effektmätare, ett PowerTap-nav. På den tiden, 2006/2007 fanns det tre olika tillverkare. Det var SRM, Ergomo och CycleOps Powertap. Alla hade sin plats och sin egna mätmetod. SRM mätte i vevpartiet, Ergomo mätte i vevlagret, Powertap mätte i navet på bakhjulet.

Idag finns det säkert 15-20 olika tillverkare, alla med sina specialiteter, priser har sjunkit och var och varannan cyklist har idag en egen effektmätare, elitcyklist såväl som motionär. Behöver alla en effektmätare? Nej, naturligtvis inte. Man behöver inte några tekniska hjälpmedel och tillbehör om man skall vara lite krass, det är just vad det heter, tillbehör. Vilka tillbehör man använder är upp till var och en att bestämma. Idag använder nog trots det alla som cyklar en enklare cykeldator som visar distans, hastighet, snitthastighet, och tid man cyklat. En sådan dator kostar inte många kronor och är både kul och rätt användbar. Utöver detta är det sedan genast mer avancerade mått, puls, GPS (för att se var man cyklat), distans går ju att få på annat sätt. Effekt slutligen, för det mesta är det inte något som är användbart vid vanlig träning, ett distanspass med visad effekt säger inte så mycket. Effekten ger i stort sett inte någon användbar information i det fallet.

Till dessa hjälpmedel kommer cykeln som hela tiden förfinas, från den gamla stålramen, via aluminiumramen, till dagens cyklar i kolfiber. Kikar man sedan på designen, hur cyklar ser ut idag jämfört med de gamla stålramarna så är det helt annorlunda ramar.

Funktionskläder – mer som en balklänning

Funktionskläder, kläder som är designade för att använda inom idrott. Många är fantastiska, vilket ofta även priset är! En märklig egenhet hos dessa kläder är tvättråden, inte alla plagg har dessa, men en avsevärt stor andel. Tvättråden är som om det vore en balklänning, citerar från ett plagg:

Tvättas på 30 grader, torkas ej hängande, ej med andra plagg som kan missfärga. Använd milt tvättmedel.

När man läser en sådan text undrar man verkligen om dessa plagg håller att träna i? Det är dessutom tveksamt att de blir rena i 30 gradigt vatten.

Så vad behöver vi egentligen för att träna? Inte så värst mycket. För att träna cykel så är ju cykeln ett givet redskap, likaså praktiska och ändamålsenliga kläder och skor. Hjälmen är ju en självklarhet. För övrigt är allt tillbehör som det är upp till var och en att välja. Jag har ransakat mig själv och kommit till den slutsatsen att mycket är onödigt och kostar bara en massa pengar.

Skåne är just nu fantastiskt, blommande rapsfält, den skira grönskan, passa på att se den medan tid finns.

För att avsluta det hela så kan jag bara säga, gillar man som jag siffror, att mäta och jämföra (med sig själv), ja då är en effektmätare riktigt bra och användbar. Att saker och ting skall vara kul och givande är ju lite A och O.  I en text längre fram tänkte jag ge tips på några bra böcker och nyttig läsning för den som vill sätta sig in lite mer i träningshjälpmedel.

 

Läs gärna mina andra sidor Rastlös betraktare och Vakthunden, mer om fotografi och samhälle.

Tekniken hjälper, eller kanske stjälper?

Effektmätare är ett verktyg som verkligen funnit sin plats i cykelvärlden. Det finns idag en mängd varianter och de används av såväl elit som “Rune med träben”. Är det ett bra hjälpmedel och för vem? Vad ger den för information och hur skall den användas och tolkas?

Effektmätare är nog det mest mångsidiga och bästa hjälpmedel man kan få för att mäta en prestation. Det är lite som att säga hur mycket vridmoment och hästkrafter en bil har, men det säger dock inte allt (väghållning, acceleration, understyrning, överstyrning).

Pulsmätare som är ett populärt tillbehör för många som tränar konditionsidrott är strikt sett inte ett så objektivt verktyg, pulsen kan påverkas av så mycket, vätskebalans, temperatur, om man ätit nyligen, hur bra man sovit med mera. Saker som en effektmätare helt bortser från.

Effektmätare “för fältbruk” har nu funnits på marknaden i åtskilliga år, Tyska SRM kan nog anses som en av de första med en mätare för mer en bredare publik inom cykel. Innan SRM utvecklade sin effektmätare så var cyklister hänvisade till labbmiljö för att få reda på sin effekt. Det var för drygt 20 år sedan som SRM släppte sin första mätare till marknaden. Ohemult dyr och verkligen inte för vem som helst. Priset avskräckte nog många, men det fanns säkert även en konservatism och skepsis mot nymodigheter som dessa, som ofta med nya saker. De får jobbas in, skivbroms på landsvägscykel som ett annat exempel.

Felkällorna var flera och avvikelserna på mätvärdena stora, många ansåg inte att det var något att lita på och ha. Sin effekt kunde man få fram på en Monark ergometercykel, det var helt OK.

Idag är det något helt annat, effektmätare till cykel är idag marginellt dyrare än en avancerad pulsklocka. De har små felmarginaler, är smidiga och enkla att få ut data från. Det finns idag en mängd tillverkare, de sitter i vevpariet, navet på bakhjulet, i pedalerna, till och med mätare som uppskattar från GPS data tillsammans med vindmätare och lite uppgifter om cyklisten. Alla är inte bra, de med helt och hållet uppskattade värdena är rätt osäkra och blir då mer av en leksak.

Effektmätare, hjälp, eller kanske inte?

Mätare som rent fysiskt mäter effekten är idag pålitliga och bra. Vi ser idag ett utbrett användande av effektmätare, bland proffsen så finns det några som sticker ut i sitt användande, en av dessa är Chris Froome. Han sneglar konstant på sin mätare, ett fladdrande med blicken på omgivningen och cykeldatorn. En gissning är att de flesta (alla?) proffslagen använder effektmätare, om inte hela tiden, så i vart fall under träningsutvärdering och säkert under tempolopp.

Läser man artiklar om etapperna från Tour de France, Giro de Italia eller liknande etapplopp så är det diskussioner om snitteffekter, watt per kilo, med mera. I etapplopp med mycket cykling uppför strävar cyklisterna efter att maximera sin effekt per kilo kroppsvikt. De reducerar ibland sin kroppsvikt till det absurda. I Taylor Hamiltons bok “The Secret Race” beskriver han hur han mer eller mindre självsvälter sig, han har vid starten av Tour de France en mängd kroppsfett på 3-4 procent, det är otroligt lite, det är direkt hälsofarligt. Elitidrott är inte hälsosamt, kommer aldrig att vara det. Allt detta för att öka chanser för att cykla snabbt i bergen.

Effektmätaren har inte någon roll i viktminskningen, däremot kan man nu med dessa hjälp kontinuerligt på ett helt annat sätt utvärdera sin effekt och även ställa det i relation till sin kroppsvikt. Ett lopp som pågår under dryga tre veckor är en lång tid och mycket händer under så lång tid.

Teknologin har verkligen tagit ett steg in i sporten och har numera en central betydelse. Det är idag avancerade cyklar, kläderna, kost med mera är framtagna med vetenskapens hjälp, inget får lämnas åt slumpen. Chris Froome igen, han har ett maniskt beteende att titta på sin mätare, något man noterar som åskådare, säkert är det fler som använder effektmätaren på samma vis. Siffrorna styr till stor del hans agerande.

Teknologin tar bort lite av tjusningen

Kontrollera så mycket av dig själv och faktorer som inverkar är vad vi strävar efter. Jag vill dra det så långt och säga att teknologin i många fall förstör lite av tjusningen i tävlingar. Det är idag färre som “får hammaren”, “spränger” sig, man vet sina gränser och ser till att hålla sig innanför dessa. Faktum är att det säkerligen är hämmande för många, man tror sig inte klara att prestera bättre än vad man mätt upp med sina teknologiska hjälpmedel. Det blir en mental spärr med alla siffror och uppmätta värden, känslan och tävlingsinstinkten får ge vika.

Så befriande att läsa att effektmätare inget för Paris-Roubaix

I några intervjuer med cyklister inför starten av Paris-Roubaix så berättar några cyklister om sina upplägg.  De pratar om en bra dag,  dagsform, placering i klungan, men även lite av loppets karaktär som gör att det inte går att förlita sig på en mätare som visar ens effekt.

Går tåget är det bara att haka på, blir man efter så är det kört! Att då snegla på vilken effekt man ligger på är lönlöst.

I många etapplopp är det en laginsats som i många fall avgör, lagets körning kan starkt bidra till att en viss cyklist vinner. Paris – Roubaix är en helt annan femma, här hänger så mycket mer på varje individ. Det är som exempel ett ögonblicks verk att gå i backen, det är betydligt fler vurpor än i de flesta andra lopp. Kullerstenar, regnhala vägar med lera, sand, gropigt, ja en mängd faktor som är viktigare att ha koll på än siffrorna på cykeldatorn.

I intervjuerna med cyklisterna så är det dessutom skeptiska att saker och ting skall hålla, att ha så pålitliga och robusta saker som möjligt är betydligt viktigare än att ha en massa mätare, känslan är vad man får förlita sig på.

Teknologi är bra, men idag är det så mycket teknologi att det krävs hela staber av personer som assisterar. Det är både sårbart, kanske lite dumt och framför allt är det lite trist att både tävla och titta på sådana tävlingar. Jag tror alla uppskattar mer att individen är det avgörande, att det finns spänningsmoment och att teknologin inte är det avgörande.

Stor hjälp – rätt använd

Det går inte att bortse från potentialen effektmätare har, rätt använda är de ett makalöst hjälpmedel. För tävling och för tävlingars spänning borde kanske effektmätare inte vara tillåtna. För träning, kan de vara ett självklart hjälpmedel, rätt använda är det till stor hjälp. Det är dock inte något som alla behöver, det krävs kunskap för att nyttja detta på ett bra sätt.

Läs gärna mina andra sidor Rastlös betraktare och Vakthunden, mer om fotografi och samhälle.

Dokumentärfilm är grejen!

Sögs igår 18/12 -2018 helt in i DOX dokumentären om Laird Hamilton, “Take every wave”. Otroligt fascinerande att se på den. En nörd, en person som verkligen går all in för sin grej, tar allt till sin spets.

 

En film om en som jag förstår det legend inom vågsurfingen. Det är för mig helt nytt, jag gillar inte vatten, badar ju knappt. Surfa är något som inte finns på min karta, trots det är det en makalöst fascinerande film om en person som är ett med vågsurfing. Det är många grejor jag giller med filmen, dels att han så konsekvent inte vill och gillar att tävla. Han argumenterar så bra för just det, han vill inte ha det så. Ett problem i hans värld blir ju då att hitta möjligheter att finansiera sitt nörderi. Se filmen så förstår ni att han löser det på sitt sätt. Att tävla är annars ett sätt att få sponsorer, på tävlingar syns man och på så sätt marknadsföra produkterna.  Det jag mest gillar är hans sätt att hela tiden gå framåt, utveckla sig själv, surfingen och materialet. Omständigheter och material förändras ju konstant. Han söker hela tiden nya vägar för att lösa det som han ser som problem, brister, eller helt enkelt inte håller måttet i hans värld.

Det är ett avsnitt där han samarbetar med världsomseglare och NASA, med en bakgrund helt utan akademiska studier och någon djupare kunskap inom fysik och naturlagar så har han varit med och utvecklat saker som är helt banbrytande.

Klart sevärd dokumentär, vilket det ofta är då DOX har filmer på SVT.

 

Arne Ljungqvist – Dopingjägaren

SVT har ett stort utbud av fina och bra dokumentärer. En som jag missat tidigare, men nyligen hittade på svtplay.se  är. “Arne Ljungqvist – Dopingjägaren“, en dokumentär om just Arne och hans jobb mot doping.

Arne är en stålman, han har verkligen fått jobba i motvind och mot jättar inom idrott. Trots sin numera rätt höga ålder jobbar han medvetet och oförtrutet på i sin strävan att få idrott ren från fusk och doping. Han är bland annat initiativtagaren till WADA, World Anti-Doping Agency. Detta är ett jobb som aldrig kan stanna av, det är en kapplöpning med fuskarna som hela tiden finner nya vägar, de är alltid steget före.

Det är alltid lite beklämmande och trist att se hur pampvälden kan få fortlöpa. Makt korrumperar, makt förblindar, för mycket makt är aldrig bra. Andra dokumentärer där just maktspelet skildrats är i Dokument utifrån – fotboll, fiffel och FIFA.

I filmen berättar han hur han fått bearbeta pamparna inom IOK, IAAF, med flera, till och med de egna idrottsutövarna i Sverige. Är du minsta intresserad av detta, se dessa programmen, är du inte intresserad, se dem ändå, det är skrämmande att se hur korrupt och trögt mycket i samhället är.

Idag 2018, är mycket bättre, men fortfarande är det ett stort problem med doping, bland utövare och bland människor med makt. Faktum är att problemet även finns bland vanliga motionärer.

Läs gärna mina andra sidor Vakthunden och Rastlös betraktare

Svensk längdskidåkning, vad sysslar den med, egentligen?

I Vintras (februari 2018) framkom i Uppdrags gransknings av tester som gjorts på skidåkare att det var Svenska skidåkare som hade synnerligen höga och mycket onormala blodvärden. Det har sedan dess varit ganska tyst i media kring detta. Idag publicerade dock SVT på sin sida, Uppföljning av Uppdrags granskning – dopade skidåkare.

I Uppdrag gransknings tidigare undersökning av dopingtester inom längdskidåkning så framkom att Sverige inte var fläckfritt. Det var ett par skidåkare som stack ut rejält. I denna uppföljning så framkommer att Svenska skidförbundet inte vill eller tänker lämna ut några prover. Trots påtryckning från Riksidrottsförbundet RF,  så vägrar man lämna ifrån sig proverna. Det är mycket som fortfarande är oklart i frågan.

Efter den salva som landslagsläkaren skickade ut i kölvattnet av Uppdrag granskning om att det var rena förtalet och att de borde be om ursäkt från SVT. Då förväntade nog de flesta sig att det skulle presenteras data på att de svenska skidåkarna var oskyldiga, de var utsatta för felaktiga tester, en komplott. Vad har då skett?

Ingenting kan väl vara enklare än att lägga korten på bordet och visa vad för prover det rör sig om. Har man rent mjöl i påsen så finns ju inte något att slå ned på. Nej, nu vägrar man att lämna ifrån sig prover, vägrar visa testerna, vägrar tom. prata om det, man anser att det hela är utagerat och att det inte är en fråga eller problem längre.

Problemet är ju nu flerfaldigt och inte bara prover som verkar misstänkta, hela agerandet från skidförbundet är ju synnerligen konstigt. De ville tidigare få det till att proverna som tagits inte var korrekt utförda, att det var vid märkliga tillfällen, att värdena inte var så höga, med mera.

Var finns dessa fakta som visar att proverna var så felaktiga som det framställs från svenska skidförbundet? Varför kan inte proverna bara visas? I inslaget på SVT som det länkas till ovan säger representanten från Skidförbundet att man inte haft tid att svara på frågor och visa någon data. Det låter väldigt märkligt, om man ansåg att alla påståenden i Uppdrag granskning var fel, om man tycker det är jobbigt att vara utpekad på falska grunder och om man helt enkelt kan visa att påståenden var felaktiga, vad är då viktigare? Hur mycket tid skulle det ta i anspråk?

Skidåkning är under luppen, den borde vara under luppen. Hittills är det inte något som talar för att skidåkning, vare sig Svenska eller någon annan är fri från doping. Tvärtom, känns snarare som en synnerligen oren och tvivelaktig verksamhet som har en hel del skelett i garderoben. Spelar man med öppna kort, vilket borde vara en självklarhet så skulle inte sånt här förekomma. Spekulationer är energibovar och lite trist.

Dopar man sig inom svensk längdskidåkning?

Uppdrag gransknings sändning om doping inom längdskidåkning har väckt ont blod i Sverige. Sverige och  svenskar sysslar inte med sånt här hör man från många. Flera TV-personligheter, idrottsprofiler, läkare inom idrott har anklagat Uppdrag granskning för att insinuera. Är det så? Är det så att svenska idrottare inte dopar sig?

Uppdrag granskning har i mina ögon gjort ett grundligt jobb, de har 10 000 prover som de i samarbete med flera andra länders journalister, personer inom idrott och andra aktiva medier samlat in till sin databas. Prover från 2000 skidåkare under perioden 2001-2010. Av dessa prover har analyser sedan visat att det är 300 skidåkare som visar onormala blodvärden. Proverna från dessa 300 avvikande skidåkare har visats för framstående forskare som fått uttala sig om dessa. 

Det är blodprover som visar på blodets sammansättning. Det rör sig alltså inte om några analyser av förbjudna preparat. Blodprover eller blodpass som det kallas är INTE ett test, det är ett verktyg för att påvisa onormala blodvärden. Det är blodprov som tas  flera gånger per år av skidåkarna. Det är för övrigt ett verktyg som används inom många olika idrotter. Dessa blodprov sammanställs sedan till kurvor av blodvärden över tiden.

Dessa 300 skidåkare som nu vid analyser visat onormala variationer behöver inte vara dopade, det kan vara just sammanträffanden, en slumpartad händelse eller kanske helt enkelt en person som har en variation av sitt blodinnehåll som råkar vara lite avvikande. Det finns sådana personer, om än mycket få. Att det är så många som 300 av 2000 (15%) talar dock för något annat, det är en hög andel som visat sig avvika.

Sannolikhetskalkyler

Det man kan bli mer än lovligt trött på att höra är dessa som nu är negativa till uppdrag gransknings antydningar, påståenden eller vad man nu vill kalla det. Givet att värdena i databasen är korrekta, ja då har kritikerna a programmet inget att komma med. I programmet så nämns siffran 1 på 10 000 (1/10 000) , det vill säga den svenska skidåkarens blodvärden är så avvikande att det bland 10 000 personer möjligen skulle kunna dyka upp en med såna här blodvärden. Inom statistik så använder man just sannolikhet och vid analyser så brukar man använda nivåer för att förkasta en nollhypostes, dvs. En hypotes som säger att värdet man jämför ryms inom normal fördelningen av mätvärden. För att vara så säker man kan så brukar man använda en nivå på 0.1%, det vill säga en på 1000, här har man alltså hittat ett värde som sticker ut betydligt mer än så, det krävs 10 000 personer, minst för att finna ett sådant här värde.

Trots detta så vill alltså många av de som uttalat sig negativt om Uppdrag granskning få det till att det kan bero på ditt, eller datt. Doping är det dock inte tu tal om att det skulle vara. Skidåkaren är ju svensk och sånt här sysslar inte svenska skidåkare med.

De lägger i nästa andetag till att “hen” är ju inte fälld, har aldrig blivit ertappad med doping. Här kommer vi in på svårigheterna med att ertappa. Lance Armstrong blev heller aldrig testad positiv, detsamma gäller Marion Jones, eller Michael Rasmussen, många kan läggas till den lista av dopare som aldrig testats positiv för doping. De dopade sig i många av fallen genom hela sin aktiva karriär, trots det testades de inte positivt för doping. De fuskade under många år, men kunde inte sägas vara dopade.

Blodvärden och bloddoping

I de analyser som Uppdrag granskning nu gjort så är det framför allt bloddoping som är aktuellt, det behöver alltså inte handla om några förbjudna preparat, det är blod som tappats ur kroppen vid en tidpunkt, för att återföras till skidåkaren vid en annan tidpunkt. Det är precis detta som analyserna visat, en onormal sammansättning av blodet. Det kan vara en onormalt hög andel röda blodkroppar, det kan vara en avvikande andel “unga blodkroppar”. Ja något som uppkommer då man “spetsar blodet” med extra blod som tappats ut vid ett tidigare tillfälle. Man rubbar en fördelning av blodets ingående komponenter.

Blodvärden på 17 eller som man brukar säga ett Hb på 170 är väldigt högt, det är ett mycket tjockt blod. Det lite paradoxala i sammanhanget är att träning sliter på blodkroppar och hårdträning sliter ännu mer på blodkroppar, så vid hård träning/tävling är värdena ofta ganska låga. Höghöjds träning som många vill koppla det till är inte en rimlig förklaring, det har mängder av studier visat. Dessutom så normaliseras blodvärden efter en mycket kort tid på normalhöjd, det innebär att har man fått en ökad andel röda blodkroppar så producerar kroppen mer plasma då man kommer ned på normalhöjd, värdena blir då återställd, men blodmängden är i gengäld ökad. 

Här blir man ju då så trött på att få höra den ena efter den andra som uttalar sig till skidåkarens försvar. Ett värde på som avviker så påtagligt är till 99.99% säkert från en dopad skidåkare, det visar statistiken. Det finns en liten, mycket liten chans att blodvärdena skulle kunna vara som de är utan att det rör sig om bloddoping. 

Mattias Fredriksson säger i ett uttalande att det vore bra att få reda på när under säsongen proverna togs och under vilka omständigheter. Han har helt rätt i det, men att 300 av 2000 skulle vara sjuka, vara under återhämtning från höghöjd, eller något annat som kan förklara höga blodvärden är rätt osannolikt. Det var dessutom skidåkare bland dessa 300  som hade upprepade onormalt höga värden, återigen, mycket osannolikt. 

Hur ställer sig FIS till detta?

FIS är även de kritiska, jag begriper inte varför, de borde vara glada att detta kommer fram, eller kanske inte! Mattias Fredriksson säger att det är märkligt att FIS inte reagerat på så höga blodvärden, helt rätt. Det borde ha kommit fram och det borde ha testats mer. Idrottare med för höga, misstänkt höga blodvärden brukar kunna stoppas från att tävla. Det skedde inte i detta fallet med den svenske skidåkare. Det framgår inte heller hur det hanterades i de andra fallen med onormala värden. FIS kanske inte vill se sanningen och riskera att konstatera att skidåkning på elitnivå är fyllt av dopade skidåkare. Det kan vara okunskap och naivitet som gjort att dessa analyser inte gjorts tidigare. Det kan även vara korrumperat bland de inblandade inom FIS? Det kännas lite långsökt att påstå att värden skulle vara fel för 300 åkare.

Personer på positioner som är högt uppsatta och som kommer i kontakt med detta, de borde rimligtvis begripa lite enkel statistik, kan man ju tycka. Att med lite taffliga förklaringar om höghöjdsträning, magsjuka med mera förklara flera onormalt höga blodvärden, upprepade höga blodvärden, det låter i mina öron vare sig värst övertygande, trovärdigt eller vettigt.

Historien upprepas, gång på gång

Dessa 300 åkare visar att skidåkning är minst lika drabbat av doping som cykel. Jag har skrivit om detta många gånger tidigare. Bland annat

http://velocipeter.se/velocipeter_rapport/kampen-mot-doping/

I denna och några andra texter har jag påtalat att doping förekommer överallt, varför skulle det inte göra det? Konditionssporter har alla samma fördelar av att dopa sig med EPO, bloddoping, testosteron med mera. Det är garanterat lika vanligt bland längdskidåkare och långdistanslöpare som bland cyklister.

Friidrott som jag vurmar så för, det är väldigt nedtyngt av dopingfall, det ena nya efter det andra. Så trist!

Skidåkning har en lite trist historia vad gäller doping och det verkar ju dessvärre inte vara så värst bra trots det idag heller. Snarare värre än någonsin, med facit från Sotji OS och det systematiserade ryska fuskandet. 

FIS borde vara väldigt transparenta och hellre spela med öppna kort, ta emot sådana här granskningar och inte kritiskt bortförklara det. FIS har på lång sikt inte något att förlora på att hjälpa till, bistå med information. FIS kanske är som FIFA, korrupt och trögt, fyllt med mutkolvar? Det är en förklaring till motviljan och kritiken till denna granskning.

Makt korrumperar, inte tu tal om det. Låt inte någon person sitta mer än max 4-6 år på en högre position eller i en topporganisation, politiskt parti, regeringsställning, det blir för många ryggar att klia och för den delen bli kliad av själv.

Låt skidåkaren uttala sig och förklara detta. Är samvetet rent så är det väl inte några problem. Egentligen är det ju rätt oväsentligt vem personen är, och att det är en svenska bland dessa. Det är en person i mängden. Det är snarare omfattningen på fusket som är graverande.

Läs gärna mina andra sidor Vakthunden och Rastlös betraktare, mer om annat, mindre om idrott.

Hellre mekanisk doping än all annan doping, eller?

Hellre en dopad cyklist än en dopad cykel (gömd motor) i cykeln! Ett synnerligen märkligt uttalande som Riccardo Riccò slängde ur sig. Han gjorde uttalandet samtidigt som han meddelade att han tänkte börja tävla igen. Vill tydligen tillbaka till eliten, men alltså inte med en motor i cykeln, övrigt lämnat osagt.

Riccardo Riccò vill komma tillbaka (Velonews), han annonserar det med ytterligare ett korkat uttalande. Han intervjuades i två av de större nyhetssiterna om cykel på nätet. Hans andra uttalande finns att läsa i cyclingnews. Riccardo Riccò är cyklisten som bloddopade sig själv och var snubblande nära att dö på kuppen. Blodförgiftning och en massa andra komplikationer gjorde att han upptäcktes under själva utförandet, blev inlagd på lasarett och självfallet avstängd från idrott.

Uttalande om mekanisk doping är han dessvärre inte ensam om. Flera andra, bland annat en tidigare storhet som Eddy Merckx har uttalat sig precis likadant. Mekanisk doping är värsta formen av doping, MYCKET värre än exempelvis EPO, bloddoping, steroider med mera. Helt ärligt begriper jag inte det uttalandet. Är det ett sätt att urskulda sig själv, att på något sätt förmildra vad man själv pysslat med? Säger man det tillräckligt många gånger så blir det en sanning, mekanisk doping är värre än all annan form av doping…

Några exempel på böcker som handlar om fusket in om idrott.

Varför skulle mekanisk doping vara värre än all annan doping? Fuska går ju att göra på så många sätt, doping är ju ett, att hänga i följebilen för länge är ett annat, hålla i den extra vattenflaskan som man får från följebilen en annan, att kemiskt dopa sig är ett sätt, precis som att mekaniskt dopa sin cykel med en gömd motor. I slutänden är det ju likväl precis samma resultat man vill åt, man vill vinna, prestera bättre. Det är självfallet grader av fusk, att hänga några sekunder för länge i följebilen eller hålla i vattenflaskan ett par sekunder är ju naturligtvis inte den allvarligare formen av fusk.

 

En motor ger kanske 50 watt extra, EPO ger kanske 50 watt extra, anabola steroider ger kanske 50 watt extra, vad är skillnaden?

De har så fel, de beter sig synnerligen korkat. Mekanisk doping är fusk, precis som bloddoping, EPO, anabola steroider, det går inte att säga att det ena är värre en det andra. I mina ögon finns det inte skillnader. Fusk är att bryta mot uppsatta regler.

Slut på fuskandet?

Riccardo Riccò visar även lite med sitt uttalande att han ser lite förmildrande på sin bloddoping, är han verkligen välkommen till tävlingar, har han verkligen rannsakat sig själv och inset att han gjorde fel? Jag hade inte velat ha en sådan person på banan. Han är ytterligare en vilsen själ som är så fel i sin tillvaro, förmodligen inte enbart på sin cykel.

Läs gärna några av mina andra inlägg om doping.

Tillåt doping inom elitidrott
Johaugs läppsalva var för fotsvamp
En gråzon inom elitidrott där de med mycket resurser spenderar både tid och pengar

Läs gärna mina andra sidor . Vakthunden och Rastlös betraktare, mer om annat, mindre om sport och idrott.

Cykellaget utan orakade cyklister

Att cyklister och cykelsporten är på gränsen till tramsigt fåfänga och lite väl utseendefixerade var inte något nytt. Här rakar även motionärer sina ben och ibland även armar, argumenten är vitt skilda varför man gör det. Vid närmare granskning är det i slutänden fåfänga som är anledningen.

Strumpor får inte se ut hur som helst, byxor och tröja skall se ut enligt vissa snitt, hjälmen skall ha en viss form och färg. Kanske inte så mycket att lägga energi på och bli upprörd över, egentligen.

Det Belgiska cykellaget, Sport Vlaanderen tar det dock till en ny nivå. För några veckor sedan gick direkturen ut med att skägg på cyklisterna förbjuds. Vad är anledningen till detta, kan man ju undra. Lagets sportdirektör tycker man skall se elegant ut när man cyklar, smuts och snor i skägget ser äckligt ut. Säg den idrottare som verkligen tar i som är snygg och ser bra ut.

Jaha, ja det är lite som diskussionerna inom EU om röda jordgubbar, raka gurkor, hur skall en passande banan se ut.  Är fokus verkligen på rätt saker?

Vad är det för fel på ett skägg?! Det finns bra sidor på nätet som sportdirektören uppenbarligen missat. Elegant short beard eller Elegant long beard. Bara att välja, nu kan ju inte alla ha skägg.

 

Läs gärna mina andra sidor Rastlös betraktare och Vakthunden, mer om annat, mindre om sport.

Garmins dåliga service, drivs den av profithunger?

Egentligen så vill jag helst inte skriva sådana här inlägg, men efter det sista som hänt nu så känner jag att jag tvingas till det. Det är ett klagomål och en avrådan till inköp.

Jag har i alla tider mätt, räknat och haft koll på data, framför allt min träningsdata. Det är puls, det är sträckor, det är effekt, ja det mesta som man kan mäta. Mina första pulsklockor var från Polar (90-talet, en Accurex, sedan en Xtrainer) och faktum är att dessa fortfarande fungerar bra. Jag övertygades dock till slut att köpa mig en GPS baserad klocka. Garmin kommer från GPS sidan och sedan lagt till pulsmätning i sina produkter. Polar kom från andra hållet, de hade en välutvecklad pulsmätning och lade sedan till GPS, dock först senare än Garmin. Jag köpte alltså en Garmin Forerunner 110 och sedan en 210.

Hur som helst så vill jag avråda de som funderar på att köpa träningsklockor från att köpa Garmins produkter, varför? Jag skall redogöra för min åsikt (andra har kanske en annan åsikt, men detta är empiriskt väl grundande påståenden) :

  • Garmin har inte ett långsiktigt tänkande i sina produkter, de håller inte för hårt och långvarigt användande. Allt de gör är i plast, plast är en miljöbov och deras plast tål inte seriös användning. Jag har som exempel haft 3st löparklockor, där alla tre fullständigt rasat samma i armbanden.
  • Garmins service är riktigt förfärlig, de reparerar inte, de byter ut!  Går ett armband på en klocka sönder så förväntas det kunna bytas ut. Inte hos Garmin, där får man köpa en ny klocka till vad de säger bra pris. De anser sig vara välvilliga och ge ett bra erbjudande. Fel! Klockarmband är ju verkligen slitage grejor i vart fall på sikt, det är helt rimligt att kunna byta,. Så ett trasigt armband kostar 800 + frakt att byta. Garmins armband går ofta sönder efter en kort tid, utan att ha använts så värst mycket. Är det en utarbetad strategi?
  • Garmin har plast i  det mesta, knappar, armband, ja i stort sett hela klockans utanpåliggande hölje med tillbehör är i plats. Plast åldras av solljus. Garmins plast verkar vara synnerligen känsligt. Alla mina 3 Garmin klockor jag haft,har efter 2-3 år börjat gå sönder i armbanden, alla på samma sätt. Se bil nedan.
  • Plast åldras men Garmin verkar ha satt i system att dels tillverka saker som inte håller, dels inte ens kunna byta batteri. Vid problem vilka verkar uppkomma väldigt lägligt, 2-3 år efter inköp så erbjuds man snarare köpa en nya produkt än en reparation. Polar som jag kan relaterar till har flera år efter garantitidens utgång fixat sina produkter utan kostnad. Jag hade kunnat betala för det, men nej det har varit kostnadsfritt. Dessutom, de reparerar sina produkter. De äldre klockor jag har kan dessutom byta batteri, till och med så att jag kan göra det på egen hand.
  • Då jag drev min affär med träningsprodukter, sålde jag både Polar och Garmin. Garmin hade en policy att sälja sina produkter var som helst, de kontrollerade inte återförsäljarens kunnande. Garmins klockor finner man på ElGiganten, Media Markt, med flera. Polar och andra seriösa märken tar kontakt och man får besök av försäljaren, man för en kontinuerlig dialog. Jag försökte göra det med Garmin, där var det profithunger som avgjorde. Jag kunde inte konkurrera med de stora köpcentran som sålde Garmin. Det pris som jag köpte in klockan för, det såldes den för på dessa stora varuhus. De värdesatte med andra ord inte kunskap om produkterna, de värdesätter uppenbarligen inte heller kvalitet och god service. Hellre då sälja fler klockor än att sälja via kanaler som kan ge passande rekomendationer om träningshjälpmedel.
  • Pulsmätningen är bättre, var i vart fall bättre på Polars och Suuntos klockor. De hade tidigare en mycket bra mjukvara, numera finns det dock en mängd fria mjukvaror som exempelvis Golden Cheetah (mycket bra).
  • Garmin har haft stora problem med sina pulssensorer, de har mycket ofta efter en tids användning börjat visa helt felaktiga pulsvärden, antingen har pulsen skenat iväg, upp emot 250 slag i minuten. Det kan även gå åt andra hållet, ligga på en mycket låg nivå, 60-70 slag i minuten, trots hård ansträngning.
  • Supporten på Garmin är vare sig trevlig eller välvilligt inställd. De gånger jag tvingats ha att göra med den så har den inte varit bra.

Har nu helt gett upp efter sista kontakten med Garmin support. De erbjöd mig alltså att byta ut klockorna mot rätt mycket betalning, vilket jag inte var intresserad av. Jag kommer nu att kassera dessa klockor och hädanefter gå helt och hållet över till Polar, Suunto eller någon annat mer kvalitetstänkande märke. Garmin är inte kvalitet enligt mig, inte deras löparklockor i vart fall.

Läs gärna mina andra sidor Vakthunden och Rastlös betraktare mer om annat, mindre med koppling till idrott och sport.