Svensk längdskidåkning, vad sysslar den med, egentligen?

I Vintras (februari 2018) framkom i Uppdrags gransknings av tester som gjorts på skidåkare att det var Svenska skidåkare som hade synnerligen höga och mycket onormala blodvärden. Det har sedan dess varit ganska tyst i media kring detta. Idag publicerade dock SVT på sin sida, Uppföljning av Uppdrags granskning – dopade skidåkare.

I Uppdrag gransknings tidigare undersökning av dopingtester inom längdskidåkning så framkom att Sverige inte var fläckfritt. Det var ett par skidåkare som stack ut rejält. I denna uppföljning så framkommer att Svenska skidförbundet inte vill eller tänker lämna ut några prover. Trots påtryckning från Riksidrottsförbundet RF,  så vägrar man lämna ifrån sig proverna. Det är mycket som fortfarande är oklart i frågan.

Efter den salva som landslagsläkaren skickade ut i kölvattnet av Uppdrag granskning om att det var rena förtalet och att de borde be om ursäkt från SVT. Då förväntade nog de flesta sig att det skulle presenteras data på att de svenska skidåkarna var oskyldiga, de var utsatta för felaktiga tester, en komplott. Vad har då skett?

Ingenting kan väl vara enklare än att lägga korten på bordet och visa vad för prover det rör sig om. Har man rent mjöl i påsen så finns ju inte något att slå ned på. Nej, nu vägrar man att lämna ifrån sig prover, vägrar visa testerna, vägrar tom. prata om det, man anser att det hela är utagerat och att det inte är en fråga eller problem längre.

Problemet är ju nu flerfaldigt och inte bara prover som verkar misstänkta, hela agerandet från skidförbundet är ju synnerligen konstigt. De ville tidigare få det till att proverna som tagits inte var korrekt utförda, att det var vid märkliga tillfällen, att värdena inte var så höga, med mera.

Var finns dessa fakta som visar att proverna var så felaktiga som det framställs från svenska skidförbundet? Varför kan inte proverna bara visas? I inslaget på SVT som det länkas till ovan säger representanten från Skidförbundet att man inte haft tid att svara på frågor och visa någon data. Det låter väldigt märkligt, om man ansåg att alla påståenden i Uppdrag granskning var fel, om man tycker det är jobbigt att vara utpekad på falska grunder och om man helt enkelt kan visa att påståenden var felaktiga, vad är då viktigare? Hur mycket tid skulle det ta i anspråk?

Skidåkning är under luppen, den borde vara under luppen. Hittills är det inte något som talar för att skidåkning, vare sig Svenska eller någon annan är fri från doping. Tvärtom, känns snarare som en synnerligen oren och tvivelaktig verksamhet som har en hel del skelett i garderoben. Spelar man med öppna kort, vilket borde vara en självklarhet så skulle inte sånt här förekomma. Spekulationer är energibovar och lite trist.

Johaugs läppsalva var för fotsvamp

Till slut har den utdragna historien om Terese Johaugs läppsalva (Trofodermin) och hennes positiva dopingtest fått ett slut. CAS, den internationella idrotts domstolen har slutligen slagit fast att avstängningen skall gälla 18 månader. 1 1/2 år, fram till april 2018.

Hon är helt förkrossad och anser sig oskyldigt dömd.  Många andra  anser inte att hon är oskyldigt dömd.

Egentligen så var hennes salva för fotsvamp, eller var det genomskinlig skokräm? Hon kikade ju uppenbarligen inte inte på tuben med salva, så det skulle ju rimligtvis kunna vara så. Det skulle kunna vara kaviar, solskydd, myggmedel, “brun utan sol”, kräm för bättre hårväxt, lädersmorning, listan kan göras lång. Jag hittade visserligen på detta med salva för fotsvamp, jag vet alltså inte vad det var hon hade för salva. Men att helt lita på en annan person, utan att ens kasta ett öga på tuben (i just detta fallet) låter som en mycket märklig och dum lösning. Det var en dum lösning! Hon kan ju inte ha kikat på förpackningen, se själva hur bilden på kartong med tub ser ut, nedan.

Även om hon kanske inte kan italienska, jag hade i vart fall funderat och frågat,  visat denna för både en och två personer. Misstänksam hade man varit. Det har ju även hänt den bäste att man tagit fel tub.

trofodermin

Så här kan det ha sett ut. Trofodermin köpt av Sveriges Radios korrespondent i Italien. Foto: Margareta Svensson/SR

Hennes resonemang är ju då lite märkligt och det är väl det som många reagerar på. CAS gjorde definitivt det. Att helt kalla sig oskyldig går inte, man har ju alltid ett eget ansvar.

Finland reagerade på detta och ansåg till och med att det var ett lindrigt straff. Hade det varit en ryss, ja då hade det minsann varit helt andra bullar! Förmodligen…

Det hade ju inte varit ens möjligt med all välvilja i världen att släppa igenom detta, oavsett hur oskyldig hon är, var. Hur hade varje annat enskilt fall då hanterats i framtiden?

Nu kan man äntligen släppa detta och ägna sig åt något annat viktigt, färgen på jordgubbar inom EU, eller kanske diskrimineringen på Jägersro. Kvinnor får nämligen komma in gratis på galopp, de får dessutom “bubbeldricka”,  hur kan det vara möjligt?

Läsa gärna mina andra sidor Rastlös betraktare och Vakthunden, mindre om sådant som har med idrott att göra, mer om annat som har med livets väsentligheter att göra.

Tips på film

Är du det minsta intresserad av doping, ja då har du en film här. Är du Rysslandsvän, eller snarare Putinvän, se då detta, kanske få du andra tankar. För en knapp vecka sedan så släptes filmen “Icarus“. Jag tittade på den igår. En film med ambitionen att avslöja tillvägagångssätten för dopinganvändning bland idrottare. Hur lyckas vissa undgå upptäckt? Vissa personer, tag som exempel Lance Armstrong, vilket kanske är det mest uppmärksammade dopingfallet. Han testades runt 500 gånger, men lämnade aldrig ett positivt test (officiellt). Med facit i hand och vetskapen om att han dopade sig under hela sin karriär, hur kan detta vara möjligt? Det som kommer fram, dessa systematiska dopare som inte åker fast, de är inte ensamma udda typer på sin kammare, nej detta är ett grupparbete. Från idrottsutövaren upp genom hierarkierna till mycket högt uppsatta personer. Skrämmande!

Syftet med filmen var till en början att försöka avslöja hur dessa fuskare kunde ta sig igenom dessa nät av kontroller och granskningar. Vad som dock kommer fram är något större och synnerligen aktuellt nu (augusti 2017).

Jag är personligen intresserad av dopingfrågor och även dessa gråzoner, dessa zoner där man är på gränsen till det otillåtna. Dessa  gråzoner förekommer inom alla sporter, i synnerhet på elitnivå. Doping förekommer inom alla sporter. Är det över huvudtaget möjligt att helt få bort det?

Se filmen, den finns på Netflix, men sannolikt även på andra ställen.

För den som vill läsa mer

För de som är intresserade av detta med doping och vill läsa eller se mer. Jag har några fler inlägg, en del länkar vidare till andra sidor.

Tillåt doping inom elitidrott
IAAF mörkar doping inom friidrott
Kampen mot doping
Dopinghärvor till höger och vänster

Läs gärna mina andra sidor, Vakthunden och Rastlös betraktare, inte så mycket om sport, men väl om annat.

Några exempel på böcker som handlar om fusket in om idrott.

En gråzon inom elitidrott där de med mycket resurser spenderar både tid och pengar

En rådande trend inom toppidrott,  för såväl nationer som lag med mycket resurser, verkar vara att tänja på gränser och spendera tid och pengar i gråzoner. Gråzoner så till vida att man närmar sig det förbjudna så mycket som möjligt, dock utan att kliva över och in på förbjuden mark. Eller? Detta agerande vidgar klyftan mellan de som har mindre resurser och de med näst intill obegränsade. Det verkar som om de moraliska apsekterna får vika undan. Segra till vilket pris som helst är ledorden.

Norge har väckt mycket starka känslor med sitt agerande och användande av astmamediciner på till synes helt friska skidåkare. De aktiva inhalerar tillåtna astmamediciner med hjälp av specialkonstruerade maskiner. I dessa maskiner inhaleras även saltlösning för att fukta och rensa luftvägar inför tävlingar. Med små marginaler mellan de tävlande är minsta detalj viktig. Alla tänkbara fördelar som kan fås skall utrönas, även inom det medicinska.

Det smått bisarra i detta är att det är just Norge som gör detta, de är otroligt överlägsna som det är. Eller är det så att det helt enkelt inte är så överlägsna, de kliver tidvis eller kanske titt som tätt över gränsen för vad som är tillåtet?

Känn på den tanken att Terese Johaug är en dopad skidåkare, flera av de norska skidåkarna är dopade? Inte en kul tanke, men i just Johaugs fall är det ju inte en omöjlighet. Vad talar för att hon inte har använt doping?

bloddoping

Det norska skidlandslaget lägger mycket energi och resurser på saker som många, däribland jag, den svenska längdtränaren och läkaren, plus många fler, anser vara lite suspekta. Denna nebulisator, som apparaten kallas är avsedd för just medicinskt bruk, inte till fullt friska människor. Den nyttjar det norska skidlandslaget på i stort sett alla åkare.

Team Sky är i samma gråzon

Team Sky inom proffscykling har satt sig lite i samma båt som det norska landslaget i skidor. Det har nämligen visat sig att Bradley Wiggins har svår Astma, så lägligt kan man tycka. Detta är i vart fall vad laget och Bradley påstår är fallet. Han har på grund av detta inhalerat starka astmamediciner inför stora tävlingar. Denna nebulisator verkar även användas inom just Sky, på i stort sett samma sätt som Norge gör med sina längdskidåkare. Just team Sky har även de en enorm budget, vilket gör att man lägger tid och pengar på sådant här. Gråzonen innehåller små detaljer, detaljer som kan fälla avgörande i tävlingar.

Vid utfrågningar av team Sky om deras lite märkliga användning av astmamediciner så får man inte klara svar. “Vi tävlar och presterar rena” är ett svar man får, vilket inte är ett svar på frågan.

-De som anklagar oss är bara avundsjuka.

De som kommit med kritik är nog inte avundsjuka, det är faktiskt självaste Chris Froome som kommenterat detta, plus några fler personer som anser det lite märkligt. Chris Froome är ju själv en av cyklisterna i just Team Sky.

the_program_film

Filmen om fuskaren Lance Armstrong. Fler personer går nu ut och jämför Team Sky med just Armstrongs och hans stab på den tiden de var aktiva.

Under tiden som jag skriver detta så växer hela denna lite märkliga historia med team Sky. Det är tidigare läkare som samarbetat med bland annat Bradley Wiggins, som jämför hur team Sky agerat på senare tid och det som pågick då Lance Armstrong var i farten. Det är rätt grava påståenden.

Vad detta landar i skall bli intressant att se, team Sky har ju slagit på den stora trumman och verkligen gått ut med att de jobbar enbart med människor som inte inte fuskar, aldrig har fuskat och aldrig kommer att fuska. Återstår att se om det är mer än tomma ord.

Inom längskidor har nog inte sista ordet sagts om detta. Tyvärr är man dock numera väldigt misstänksam mot i stort sett alla som vinner. Tag som exempel Tour de ski som precis avslutats, vinner gör en Ryss, att Ryssland fuskat har vi ju fått svart på vitt. I en helt enorm omfattning dessutom, en mängd skidåkare är nu avstängda i väntan på att utvärderas och granskas. Vinnaren av Tour de ski stängdes dock inte av. Tvåan i tävlingen, en norrman, Norge är ju under luppen. Så de två som körde bäst kommer från två länder som verkar ha en synnerligen pragmatiskt syn på detta med att använda fel och/eller märkliga saker för att prestera på topp.

Förekommer detta överallt?

Att man söker sig till dessa gråzoner för vad som är tillåtet är nog något som förekommer lite var stans. Är det fusk? Nej i egentlig mening är det ju inte det då det går att söka dispens för användning av dessa mediciner. Det ger dock väldigt märkliga signaler till både unga utövare och andra runtomkring. Justina Kowalczyk sade vid något tillfället:

-Då jag förbereder mig i spåret och tränar så laddar Marit Björgen på apoteket.

Hon är dock själv fälld för doping, så kasta inte sten i glashus. Att få ta en medicin för att lindra/förhindra vissa saker i en sjuk kropp är inte fel, det är väl snarare en människas rättighet. Problemet uppstår då dessa mediciner används fel och kanske även ger fördelar på dessa som missbrukar medicinen. Hur skall det gå att komma åt det?

Björn Ferry sade i TV rutan att ALLA mediciner och preparat skulle vara förbjudna. Det är väldigt drastiskt, det skulle gör att en mycket stor mängd idrottsutövare skulle vara förbjudna att utöva sin idrott. Kanske är de dags att sluta med elitidrott?

wpid-shot_1431975541187.jpg

Det finns mycket intressant och riktigt bra läsning om doping. På bilden är några av de böcker som finns i ämnet.

 

Läsa gärna mina andra bloggar om Rastlös betraktare och Vakthunden. I dessa tas andra aktuella ämnen upp.

Tillåt doping inom elitidrott

En norsk professor i idrottssociologi vid Högskolan i Sydöst-Norge argumenterar att det bör vara tillåtet med doping inom toppidrott, nationellt som internationellt. Dopingen skall kontrolleras av ett kompetent läkarteam. Detta skulle kunna vara en lösning på dopingproblematiken och fusket inom toppidrott, föreslår han.

För mig är detta som en dålig norgehistoria. Han har skrivit en artikel i norska forskning.no, där han försöker argumentera för och mot rättvisa och orättvisa med doping. Tävlan mellan de som dopar sig mot de som inte gör det. Han tar samtidigt upp det orättvisa med gener, en orättvisa där vissa har bättre gener för en idrott än andra. Han nästintill likställer det orättvisa i doping mot genetisk skillnad mellan individer. Vi är alla unika individer och det är det som gör att vissa passar bättre för att bli 100m sprinter medan andra blir marathonlöpare, eller att vissa blir bra på höjdhopp, medan andra blir bra på slägga. Personen som passar för alla dessa sporter och kan prestera på elitnivå, den personen finns inte.

Är då denna genetiska olikhet en orättvisa, eller är det helt enkelt något som hör till? Att betrakta naturen som orättvis är nog inte en bra väg, det är inte något som går att ändra på. Så att individer är olika och har olika förutsättningar är något som vi måste acceptera, tänk om vi alla hade varit stöpta i samma form. Vilken form är att föredra?

Nu jobbas det ju på gendoping också, och slår det igenom och kan användas så kommer naturligtvis någon att försöka fuska med det också.

Gråzoner med mediciner.

Professorn tar även upp gråzonen med mediciner som används för att förbättra prestanda. Ett exempel är astmamedicin som fått mycket uppmärksamhet i och med det norska skidlandslagets helt omotiverat stora användande av det, trots att skidåkarna inte lider av astma. Varför får de då ta en medicin som skall hjälpa svårt astmasjuka? Det krävs inte ett genis skarpa hjärna för att dra slutsatsen att det förmodas hjälpa skidåkarna att prestera bättre, de åker snabbare och orkar mer med hjälp av denna medicin. Vilka skall då få ta dessa mediciner? Svårt, det är verkligen svårt att dra gränser för dette, men att ge upp och tillåta alla att ta dessa preparat är verkligen inte en väg att gå. Då är det väl bättre att avstå från elitidrott, eller?

Det är inte enbart inom skidåkning som det är ett problem med doping och dessa gråzoner. Nu råkar det vara de två bästa längdskidåkarna i världen (båda från Norge) som ertappats med att ha använt förbjudna preparat. Det förekommer självklart även inom andra idrotter. Det har publicerats om användande av just astmamedicin, i en mängd olika sporter, i princip alla konditionssporter är tänkbara arenor för just denna gråzon.  Denna form av fusk är i idrotter där lungor, syreupptag, mm. sätts som mest på prov.

Kortison är ett annat preparat som flitigt används, det har ansökts om dispens för allehanda obskyra orsaker, och man har fått dispens. Det till synes märkliga är att dispensen sökts vid vissa tillfällen som är mycket strategiska och i doser som är rätt stora.

Paradoxen där doping är både problemet och lösningen

I sin artikel försöker sig han på att argumentera att doping är både ett problem och en lösning. På vad?
I sina strävan att prestera allt bättre där konkurrensen hårdnar alltmer så tar utövare,tränare, ledare, teknisk personal, tillverkare, m.fl sig allt djupare in i gråzonerna. Med mycket små marginaler så blir minsta lilla fördel något som kan vara avgörande. Att lägga fram detta som en paradox är för mig lite främmande. Vad löser man med dopingen? Orättvisan flyttas bara till en annan nivå, en nivå som inte går att kontrollera på alls samma sätt som med ett förbud. Det skall tydligen kontrolleras av kompetenta team. Ett nytt problem introduceras dock, det är nu inte utövaren som är ansvarig, det är kontrollanterna, är detta bättre och till gagn för någon? Jag kan inte se någon fördel med ett sådant system.

Elitidrott blir på en nivå som denna inte en förebild för vanliga utövare, det blir något helt främmande. Kan även tänka mig att det snarare skulle främja en massa elände bland motionärer.

En annan fråga blir hur den yngre generationen skulle göra sitt inträde i elitidrott, när skulle det bli ok att börja stoppa i sig en massa preparat? Nya problem uppstår alltså.

Tävla på två arenor

 Vilket fall skulle ett tillåtande av doping som den norske professorn antyder öppna en helt nya arena för idrott. Dels måste idrottaren träna hårt, mycket hårt. Dels så skall laboratorier ta fram nya preparat som blir allt bättre. Den som vinner har förmodligen tränat hårt och har det bästa labbet i ryggen, är det ett bättre scenario? Är det mer rättvist?
Idrott är inte fullständigt rättvis och kommer aldrig att bli det, så är det och kommer att förbli så. Doping skulle bara göra att pengar, tekniska, kemiska faktorer ytterligare får en avgörande och mer framträdande roll inom idrott. Ett problem flyttas till bara till en annan nivå och löser inte problemet med fusk.
Doping hör inte hemma någonstans och skall aldrig bli lagligt, det är bara sjukt att ens tänka tanken.
Artikeln kan även läsa i DN.se
Läs gärna mina andra blogg “Rastlös betraktare”, mer om annat, mindre om sport och idrott.

Är det dax att gamla rekord stryks?

wp-1455182657967.jpg

Är det dax för en ren omstart? Stryk gamla rekord och börja om från början. Dopingavslöjanden avlöser varandra och det ena är värre en det andra. Vilka är riktiga rekord och vilka är fusk?

Det är kanske snart dax att stryka alla rekord och börja om från början. Forna DDR hade ett statligt program sanktionerat från högsta ort, målet var att vinna så mycket som möjligt, resultat framför allt annat var det som räknades. Genom att dopa sina inhemska elitidrottare skall målen nås. Det är väldokumenterat och det finns ett flera dokumentärer som sänts på TV om detta. Det tog dock inte slut i och med det, fusk har funnits sedan dag den moderna människan tog sina första steg på jorden och kommer med största sannolikhet att utvecklas parallellt med antifuskmetoder framöver. Senast i raden av fuskande nationer är ryssland som stängdes av under fjolåret från alla typer av deltagande och arrangerande av friidrott. Kina är nästa land att kanske granskas och få bita i det sura äpplet att ertappas med systematiskt doping. Wang Junxia erkänner doping, hon var en av Kinas topplöpare på längre distanser under 90-talet, det kan läsas hos BBC  om det. Hon beskriver hur hon tvingades att ta dessa preparat, Kina är en diktatur och har varit det under en lång tid. Att tvinga människor till sånt här låter för en svenska medborgare lite främmande, men i Kina är kanske inte alternativen så tilltalande. Flera afrikanska länder har misstänkts för mer eller mindre systematisk doping, där har det dock aldrig framkommit några starkare belägg för det det. Dock är det mycket korrupta personer på nyckelpositioner, senast igår (10 februari 2016) då det rapporterades om att Isaac Mwangi vd för Kenyas friidrottsförbund erbjudit löpare som var fällda för doping, Joyce Zakary och Fransisca Koki Manunga båda 400m, att betala en summa så får de halverat straff. Det är ju ett fint sätt att motverka doping.

Valet att fuska är ju personligt, det går ju inte att bortse från, men att välja att inte fuska i Kina är nog inte samma sak som att då få tävla ren (dock lite sämre prestanda)! Det hade garanterat blivit någon annan som ersatt henne, en som valt att prestera på topp men med fusk fuska. Sverige som ett land systematiskt arbetande med doping är dock svårt att tro eller att det förekommer, här är valen personliga i varje enskilt fall, jag vill och tror det i vart fall. Jag har dock slutat vara helt blåögd och skulle det visa sig finnas tränare på hög nivå som inte har rent mjöl i påsen så skulle man kanske bli lite förvånad, men helt oförberedd är man nog inte på ett sådant eventuellt avslöjande.

7 februari 2016, innan jag publicerat detta så sänder SVT och Sporten ett reportage om Ryssland och dess avstängning från allt deltagande inom friidrott. I inslaget intervjuas högsta ansvarige inom friidrott i Ryssland. Det är glasklart att de förväntar sig att avstängningen hävs innan OS i Rio. Det medges dock att de har bekymmer med inställningen till doping och fusk. En rad åtgärder nämndes, men sitter det så djupt som det gör i Ryssland med en så smutsig lång historia så är det inte något man råder bot på i en handvändning. Att häva en avstängning efter drygt 6 månader är förmodligen verkningslöst.

NYSTART – NOLLSTÄLL REKORD

Är det nu inte dax att starta om från början, en nystart! Tyvärr är min och många andras tilltro till toppidrott och kanske framför allt friidrott nere på botten, det är för många fall av doping och rekorden som gäller som världsrekord i många grenar är på en annan nivå än vad toppidrottarna idag presterar. Dessvärre misstror man ju även dagens idrottare, är de då helt fria från doping så är det ju verkligen beklagligt, men så är dagens idrott, presterar man bra så misstros man. Det är så tråkigt, friidrott som jag anser är idrotten framför andra, där tävlande med sin kropp utan några avancerade redskap tävlar.

Det finns säkert rekord som är korrekta, det är då verkligen trist om dessa skall strykas och den som håller rekordet blir av med det. Det är dock rekord som i stort sett är helt utom räckhåll, de är så extrema att det är helt hopplöst att slå. Det är ju även det orättvist och trist för de aktiva. Hur man än vrider och vänder på det så är det orättvist för någon.

Att ta genvägar till resultat är som jag uppfattar det allt vanligare, i en studie över dopingfall i Sverige så var den absoluta majoriteten motionärer. Vad har gått snett, det är ju helt galet. Vad är syftet med träningen för en motionär? Grundtanken är en god hälsa och välbefinnande, motion är i dess rena form av godo. Människan idag är dock inte lagd åt det hållet, idag skall det mätas, utvärderas, resultat framför allt, man jämför sig med allt och alla. Jag är lite så för egen del också, att prestera bättre är inspirerande, att ha målsättning med sin träning är också bra. Att mäta och utvärdera sin träning är givande och en bra inspiration. Det finns dock en gräns för många, det är att det skall vara på korrekta villkor, för de som tar till förbjudna medel är det dock annorlunda. Det går där fel på alla punkter, att stoppa i sig förbjudna preparat är ohälsosamt, ofta direkt förenat med fara för kropp och hälsa. Det är inte någon tävling, vad finns att vinna, träna mindre men bättre resultat, hur tänkte man där?

Nu var ju inte detta kanske tänkt som en text om motionärer och hur de tränar. Jag tror dock att samhället i stort återspeglas hur människor agerar. Att fusk accepteras är definitivt inget nytt, däremot har systematiskt fusk och till och med fusk sanktionerat på nationell nivå något som dels uppdagades tidigare i och med DDR, men nu verkar det ju även vara fler länder som har system som liknar DDR, Ryssland vet man inte riktigt, med en ledare som Putin så är nog det mesta fullt möjligt, otroligt opålitlig människa. Det har funnits antydningar om att högsta ort känt till vad som pågick inom rysk friidrott, Kina är lite för nytt, men vad som kunde tolkas ut så var det sanktionerat högt uppifrån. I Rysslands fall är det dock en verksamhet som pågått längre tillbaka än Putins tid vid makten.

Det har handlat mest om friidrott i denna text, men mycket av resonemanget genomsyrar andra idrotter. En korrupt nation och systematiskt sanktionerad dopingkultur slutar inte vid just friidrott, det är samma problem med andra idrotter. Cykel har problem, framför allt har de haft stora problem tidigare, där kan man se länder som Kazakstan, Italien, Spanien, Ryssland, m.fl. som sticker ut med fler fall. Visst det är stora cykelnationer med många aktiva, men som i fallet med Italien så var det även skidåkning under den riktigt smutsiga tiden flera fall, ganska många om inte hela landslaget som var dopade. Det togs upp i DOX dokumentären SVT för något  år sedan.

Läs gärna min andra blogg, “Rastlös betraktare”, mer om annat ´, mindre om cykel och övrig idrott.

Eddy Merckx har fått luft

Fallen med mekanisk doping som jag skrev om häromdagen och som det blivit mycket uppståndelse kring har även fått gamla stjärnor att börja andas och ventilera sina personliga åsikter.

Eddy Merckx, för många kanske en förebild och idol, för andra en cyklist. Han var otroligt vinstrik under sin karriär och fick smeknamnet kannibalen då han ville smula sönder sina motståndare, ja mer eller mindre äta upp dem. Han har nu tagit bladet från munnen, ventilerar sina åsikter och har alltså börjat få luft. Han går så långt som att säga att mekanisk doping är skäl till livstids avstängning.

Jag är inte på något sätt emot ett sådant uttalande, fusk skall stävjas och det skall vara ordentliga straff, men att han gör ett sådant här uttalande är för mig bara dubbelmoral, han försöker motivera varför det skall vara så hårt straff på just mekanisk doping i jämförelse med “kemisk doping”, det luktar bara skit för mig. Det låter i mina öron som lite fusk är ok, lite enligt Eddy Merckx egna mall. Lite doping eller fusk,  det är att äta förbjudna preparat, däremot mekanisk doping som han nämner, 50 watt kanske 100 watt eller mer, det är fusk det, skäl till livstids avstängning. Var skulle en gräns gå? Det går ju inte att dela upp på detta sättet.

Jag tycker att Eddy Merckx skall krypa ner under sin sten igen, där kan han sedan stanna om han inte har något vettigt att komma med. Fusk oavsett form och typ skall behandlas på likvärdigt sätt. Det skall vara hårda och kännbara straff.

Merckx har varit otroligt tyst då det talas om EPO, steroider, mm., han har tom. ansett att vissa döms lite väl hårt, hur kan det komma sig? Är det månne så att “kannibalen” själv knaprade lite? Ingen skulle väl bli förvånad om han gick ut och sa att han åt lite annat än bananer, sportdryck och gröt.

 

Läs gärna min andra blogg “Rastlös betraktare”, mer om annat, mindre om cykel och övrigt idrott.

Mekanisk doping, nu verklighet

Tidigare i fjol, skrev jag inlägget Mekanisk doping. UCI genomförde då en omfattande kontroll av cyklar. Ingen motor hittades den gången. Nu har dock första fallet med detta fusk blivit verklighet. Under WM i cyclocross så har en kvinnlig belgisk U23 cyklist ertappats med en motor inmonterad i sin cykel. En kort rapport om fusket finns på  cyclingnews.

Riktigt trist, ganska dålig inledning på en möjlig cykelkarriär! Den är kanske även över efter detta? Hon var endast 19 år, har redan trillat in i fel spår.

 

EDIT 2016-02-01

Idag skrev även DN om detta, “Dold motor i cykel”,

 

Läs gärna min andra blogg, “Rastlös betraktare”, mer om annat ´, mindre om cykel och övrig idrott.

The Program, nu är den avverkad

the_program_film

Skrev om filmen The Program i ett tidigare inlägg. Nu är den avverkad tillsammans med en cykelintresserad kompis, Tonny.

Jag hade rätt höga förväntningar på filmen efter flera bra recensioner. Blev dessa uppfyllda då? Delvis, jag är inte någon recensent som kommer att brodera ut tankar och åsikter i en flod av ord och metaforer, den var helt enkelt Ok och sevärd. Jag har möjligen en bättre inblick i hela denna historia än recencenterna av filmen, vilket möjligen gör att jag har högre ställda krav på innehållet och hur det förhåller sig till originalet, detta då jag dels läst David Walsh böcker och dels följt turerna (i media) kring denna fuskare. Läs denna artikel i The Guardian om David Walsh, han berättar själv hur han blev utfrusen av journalistkåren, hur så kallade cyklistanhängare anklagade honom för att påstå saker utan några bevis, hur han höll på att döda cykelsporten, mm. Allt han sagt och skrivit var ju sant visade det sig.

Södran och Kino oaser för icke kommersiella filmer!

En sak som jag gillar var att det var Södran  som visade filmen, en sådan där liten mysig och lite gammaldags biograf. Det bjuds på The och det finns filtar för den frusne att linda runt sig.  Reklamen som visas är för kommande filmer eller andra filmer som går parallellt,   inte en massa produkter, och inte i 25 minuter, det gillar vi! Dessutom är priset för att se filmen där priset för film hör hemma, det vill säga under 100:-, i detta fallet 70kr. Skicka ditt barn på film, med en hundralapp, den räcker både till filmen och godiset om man vill ha det.

Se filmen, den är sevärd, tycker jag. Den visar utan krusiduller vilken stor skithög Lance Armstrong är, hur fint han än framställer sina lite ihåliga tankar och ambitioner. Hans Livestrong framstår inte så trovärdiga i skenet av hans ageranden, det finansierar hans leverne och fusk till mycket stor del, överskottet går till välgörande ändamål, men andelen som går till honom är påtagligt stor och skall rimligtvis vara NOLL!

En hel del saker klipps bort eller kommer inte fram och har helt enkelt utelämnats. Kärnan är dock där, Lance Armstrong och hans uppgång och fall.

Strafflindring?

Det är även för mig helt otroligt hur det kan ens tas upp en fråga om den mannen skall få strafflindring, 57% tycket att det var hårt att ge Lance Armstong livstidsavstängnin från allt idrottande, organiserat sådant.  Är detta på riktigt undra jag verkligen. Vilket fall är det en fråga som lagts ut på Cyclingnews, är detta ett seriöst agerande från en nyhetsförmedlare? Fråga i så fall samma sak för Danilo di Luca, Riccardo Ricco, Stefan Schumacher, Jan Ullrich (har livstids avstängning, men aldrig erkänt eller åkt fast, att han bytt blod eller ätit mer än knäckebröd är alla nog övertygade om) med flera skithögar.

Om den fuskaren skulle få strafflindring efter så mycket skit, både som cyklist och hur han kört över människor, ja då finns det inte någon rättvisa, Då skall alla fuskare och skithögar få strafflindring!

Jag är inte på något sätt för öga för öga och tand för tand, men någon form av rättvisa måste det ju finnas.

Gilla gärna oss på Facebook, Velocipeter eller min nya sida och nya verksamhet som jag alltmer kommer att fasa över både skrivande och jobbande till.

 

The Program – Filmen om Lance Armstrong

the_program_film

Bilden är lånad från filmens hemsida.

Lance Armstrong har tidigare nämnts ett i ett flertal inlägg, i sort sett alla dessa texter har dessutom varit kopplade till doping. Han är mannen som lyckades lura en hel värld. Nej han lurade inte alla, han lyckades dock till stor del undgå upptäckt, men många var skeptiska ända in i kaklet! Med facit i hand, skeptikerna hade så rätt. (Han har med stor säkerhet mutat sig förbi avstängning då positiva test uppkommit)

I morgon (4 december 2015) har den nyproducerade filmen The Program premiär  på svenska biografer. Jag hörde recensionen på radions P1 imorse och läste även den tidigare skrivna artikeln om filmen på The Guardian. SR P1 och Kulturnytt med Gunnar Bolin har även sett filmen, lyssna på recensionen nedan.

 

Jag kommer definitivt att se filmen, om det blir på bio eller på annat sätt vet jag inte.

Hela historien är som gjord för en bra film. Vad jag däremot numera tycker smakar sämre och sämre är då man ser tillbaka på gamla storcyklister, de har förvisso kanske aldrig blivit ertappade med doping, doping var inte något som kontrollerades förr. Vad jag dock är nästintill helt säker på är att de flesta om inte alla dessa forna stjärncyklister inte bara åt gröt, ägg och kött. Det slank med största sannolikhet ned ett och annat som kryddade anrättningen. Att Lance Armstrong får osedvanligt mycket skit jämfört med dessa, det är lite ovidkommande, tom. kanske befogat, han verkar ha bettet sig otroligt illa. Stämmer ens en bråkdel av det som han sagt och gjort (som även kommer fram i filmen) så är det svårt att inte direkt tycka att han är en ärkeskitstövel och förtjänar ett hårt straff, riktigt hårt. Att stänga av honom från tävlande resten av livet är ju ett blygsamt straff i sammanhanget.

Nu är verkligheten inom idrott och i synnerhet toppidrott, centrala organisationer som UCI, FIFA  med flera unken, alla dessa har lik i garderoben och luktar surgubbe. Jag skall dock inte sitta och spy galla över en massa här, jag ville mer nämna filmen som jag fått uppfattningen är sevärd, både för den icke cykelfrälste och de inbitna cykelnördarna.