Tillåt doping inom elitidrott

En norsk professor i idrottssociologi vid Högskolan i Sydöst-Norge argumenterar att det bör vara tillåtet med doping inom toppidrott, nationellt som internationellt. Dopingen skall kontrolleras av ett kompetent läkarteam. Detta skulle kunna vara en lösning på dopingproblematiken och fusket inom toppidrott, föreslår han.

För mig är detta som en dålig norgehistoria. Han har skrivit en artikel i norska forskning.no, där han försöker argumentera för och mot rättvisa och orättvisa med doping. Tävlan mellan de som dopar sig mot de som inte gör det. Han tar samtidigt upp det orättvisa med gener, en orättvisa där vissa har bättre gener för en idrott än andra. Han nästintill likställer det orättvisa i doping mot genetisk skillnad mellan individer. Vi är alla unika individer och det är det som gör att vissa passar bättre för att bli 100m sprinter medan andra blir marathonlöpare, eller att vissa blir bra på höjdhopp, medan andra blir bra på slägga. Personen som passar för alla dessa sporter och kan prestera på elitnivå, den personen finns inte.

Är då denna genetiska olikhet en orättvisa, eller är det helt enkelt något som hör till? Att betrakta naturen som orättvis är nog inte en bra väg, det är inte något som går att ändra på. Så att individer är olika och har olika förutsättningar är något som vi måste acceptera, tänk om vi alla hade varit stöpta i samma form. Vilken form är att föredra?

Nu jobbas det ju på gendoping också, och slår det igenom och kan användas så kommer naturligtvis någon att försöka fuska med det också.

Gråzoner med mediciner.

Professorn tar även upp gråzonen med mediciner som används för att förbättra prestanda. Ett exempel är astmamedicin som fått mycket uppmärksamhet i och med det norska skidlandslagets helt omotiverat stora användande av det, trots att skidåkarna inte lider av astma. Varför får de då ta en medicin som skall hjälpa svårt astmasjuka? Det krävs inte ett genis skarpa hjärna för att dra slutsatsen att det förmodas hjälpa skidåkarna att prestera bättre, de åker snabbare och orkar mer med hjälp av denna medicin. Vilka skall då få ta dessa mediciner? Svårt, det är verkligen svårt att dra gränser för dette, men att ge upp och tillåta alla att ta dessa preparat är verkligen inte en väg att gå. Då är det väl bättre att avstå från elitidrott, eller?

Det är inte enbart inom skidåkning som det är ett problem med doping och dessa gråzoner. Nu råkar det vara de två bästa längdskidåkarna i världen (båda från Norge) som ertappats med att ha använt förbjudna preparat. Det förekommer självklart även inom andra idrotter. Det har publicerats om användande av just astmamedicin, i en mängd olika sporter, i princip alla konditionssporter är tänkbara arenor för just denna gråzon.  Denna form av fusk är i idrotter där lungor, syreupptag, mm. sätts som mest på prov.

Kortison är ett annat preparat som flitigt används, det har ansökts om dispens för allehanda obskyra orsaker, och man har fått dispens. Det till synes märkliga är att dispensen sökts vid vissa tillfällen som är mycket strategiska och i doser som är rätt stora.

Paradoxen där doping är både problemet och lösningen

I sin artikel försöker sig han på att argumentera att doping är både ett problem och en lösning. På vad?
I sina strävan att prestera allt bättre där konkurrensen hårdnar alltmer så tar utövare,tränare, ledare, teknisk personal, tillverkare, m.fl sig allt djupare in i gråzonerna. Med mycket små marginaler så blir minsta lilla fördel något som kan vara avgörande. Att lägga fram detta som en paradox är för mig lite främmande. Vad löser man med dopingen? Orättvisan flyttas bara till en annan nivå, en nivå som inte går att kontrollera på alls samma sätt som med ett förbud. Det skall tydligen kontrolleras av kompetenta team. Ett nytt problem introduceras dock, det är nu inte utövaren som är ansvarig, det är kontrollanterna, är detta bättre och till gagn för någon? Jag kan inte se någon fördel med ett sådant system.

Elitidrott blir på en nivå som denna inte en förebild för vanliga utövare, det blir något helt främmande. Kan även tänka mig att det snarare skulle främja en massa elände bland motionärer.

En annan fråga blir hur den yngre generationen skulle göra sitt inträde i elitidrott, när skulle det bli ok att börja stoppa i sig en massa preparat? Nya problem uppstår alltså.

Tävla på två arenor

 Vilket fall skulle ett tillåtande av doping som den norske professorn antyder öppna en helt nya arena för idrott. Dels måste idrottaren träna hårt, mycket hårt. Dels så skall laboratorier ta fram nya preparat som blir allt bättre. Den som vinner har förmodligen tränat hårt och har det bästa labbet i ryggen, är det ett bättre scenario? Är det mer rättvist?
Idrott är inte fullständigt rättvis och kommer aldrig att bli det, så är det och kommer att förbli så. Doping skulle bara göra att pengar, tekniska, kemiska faktorer ytterligare får en avgörande och mer framträdande roll inom idrott. Ett problem flyttas till bara till en annan nivå och löser inte problemet med fusk.
Doping hör inte hemma någonstans och skall aldrig bli lagligt, det är bara sjukt att ens tänka tanken.
Artikeln kan även läsa i DN.se
Läs gärna mina andra blogg “Rastlös betraktare”, mer om annat, mindre om sport och idrott.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *